Kategori: graviditet

Publicerat

Ultraljud och 8 mars

I tisdags var det dags att träffa vår nya barnmorska för första gången.
Jag hade redan pratat med henne ett par gånger på telefon då jag blivit hispig över en liten blödning och jävligt hög feber följt av matthet i två veckor, tillsammans med ett djävulskt ont på ena sidan, och vid dessa paranoida (från mig alltså) samtal var hon lugn och förstående. Kort sagt det man önskar sig när man ringer såna samtal.
Man vill på något sätt säga ”alltså, jag är inte en sån där hypokondriker som oroar sig över allt, visst är det väl inte helt sjukt av mig att fråga, jag bara undrar, säger du att allt är lugnt så tror jag dig, snälla tro inte att jag är helt väck”.
Men det kändes alltså inte som att det behövdes sägas, för hon var snäll och verkade inte tycka att jag var väck.

Även vid mötet kändes hon precis som man (jag) vill att en barnmorska ska kännas; varm och vänlig men bestämd och kunnig. Jag vill poängtera att alla barnmorskor får se ut precis som de vill och att detta såklart inte påverkar deras kompetens, men om jag fick rita hur min drömbarnmorska såg ut – som om det vore ens det minsta relevant – så hade jag ritat henne som vår. Hon är lite rund, med breda, barnafödande höfter. Enkelt sminkad utan läppstift med håret i en tofs.
”Hon ser ut som om hon skulle kunna föda tusen ungar närsomhelst”, sa sambon när vi gick därifrån, och då menade han inte att hon såg ut att vara gravid med 1000 bebisar, utan att hennes moderlighet helt enkelt gav intryck av att kunna utföra sådana övermänskligheter.

I alla fall så gick hon igenom allt allt allt, vi fick svar på allt allt allt, med förklaringar som gjorde att man fattade bättre. T.ex. är en alkoholfri öl som innehåller någon halv procent helt ok enligt henne, något som jag innan avstått från pga att jag varit rädd för att det ju faktiskt innehåller alkohol – om än lite – men hon förklarade att anledningen till att de ens skriver ut så låga halter är för att det kan trigga alkoholister som kan vara känsliga även för låga doser, så de måste kunna läsa sig till om det finns alkohol eller ej. Dock finns det redan motsvarande och högre doser i vanlig mat, eftersom sockerarter ständigt jäses till alkohol, vilket t.ex märks i kefir och vinäger. Så hon tyckte inte att jag skulle avstå från alkoholfria drycker, och hon var överlag väldigt avslappnad och skönt inställd till att vara gravid, utan att för den sakens skull låta mig göra något som skulle kunna vara farligt för fostret. Men hon poängterade att jag ska njuta av graviditeten, inte oroa mig för allt och undvika massa grejer i onödan.

Så, barnmorskan: loves her.
Det jag inte älskade var att det vi hade förstått som ett inbokat ultraljud de facto bara var inskrivning, utan UL, men när detta stod klart bokade vi direkt in ett, vilket föll sig två dagar senare.

Man ska inte ha kissat innan ultraljud om man är tidigare än vecka 20, så jag hade köpt en stor juice någon timme innan, och hade hunnit bli lagom kissenödig till vår bokade tid. Dock var sköterskan som skulle göra ultraljudet inte punktlig, utan dök upp ungefär 25 min sent. Jag var då panik-kissig, och när man är det så är det ju kanske inte optimalt att någon trycker med en plastmojäng runt hela nedre buken.
Men jag blev snabbt distraherad när vi fick se det här lilla grynet på skärmen!

ultraljud

Det lilla flimret som är hjärtslagen, och fossingarna som sticker upp och ser ut precis som små små fötter! Det var faktiskt nästan så jag började böla. Men istället började jag skratta, och magen skuttade och det gick ju inte se något på skärmen, så jag fick försöka hålla mig.
Första gången vi såg dig, din lilla gullapa! Du hoppade runt lite emellanåt, men värst fotogenisk kan man ju inte säga att du var, för du vände ryggen till just när hon skulle ta en helt perfekt bild, så istället fick vi såna här småfula klump-bilder av dig. Men men, du får en ny chans att gå på ultraljuds-catwalken om nio dagar när vi ska på KUBen. Då ska vi komma ihåg att be dem att inte säga könet på dig, för den överraskningen tänkte jag låta dig få avslöja för oss när du tittar fram i september. (Det blir också extra roligt när din mormor och farmor prompt ska köpa massa barnkläder, för då får vi per automatik könsneutrala plagg, he he.)

Maaaaaaan! Det är så spännande att inte veta vem du är och hur du kommer se ut! Om du kommer sova om nätterna (hoppas) eller om du kommer driva oss till vansinne med att väcka oss stup i kvarten. Om du får pappas fina näsa eller min konstiga (eller kanske mormors helt perfekta spikraka lagom stora näsa). Vilka frågor du kommer ställa som treåring.
Men oavsett vem du kommer bli så är du redan nu världens bästa 6-centimeters-gullapa.

Du är säkert nyfiken på oss också, och jag har ju berättat lite om vilka vi är tidigare, men nu vill jag även avslöja att din pappa är världens snällaste människa. Jag menar, hear this:

Din farfar ska snart pensioneras (och det ser inte ut som att hans pension blir jättebra) och så har han precis blivit av med sin bil. Allt detta har gjort att han blivit lite smått deprimerad och tycker att allt går emot honom och livet saknar mening etc. Det kan man förstå, han har inte direkt goda ekonomiska utsikter och när han nu blivit av med bilen finns det inte en chans för honom att någonsin lyckas köpa en igen, då han kommer ha svårt nog att få ekonomin att gå ihop överhuvudtaget.
Så din pappa letade på Blocket en vecka, hittade till slut en bra Nissan Primera -01, och åkte och köpte den. Tecknade försäkring, körde bilen till verkstaden för att fixa till några slitna bromsklossar, och sen upp till Båstad där din farfar bor, för att överraska honom med presenten. Jag kunde tyvärr inte följa med men fick ett sms där det stod ”Det blev böl!” om din farfars reaktion.
Nu ska du inte tro att du får en bil när du kommer till världen, men du får en generös och snäll pappa, och det kan jag säga är tusen gånger bättre.

Idag är det 8 mars.
Jag bryr mig inte om vilket kön du är förutom när jag läser i kommentarsfälten till artiklar om feminism, då önskar jag innerligt att du slipper bli kvinna, för det finns en utbredd feminifobi, vanligast förekommande bland män som missförstått hela konceptet och indignerat skriker ”men VI då?!?!” i alla trådar som har att göra med kvinnofrågor. Som att vår kamp står i vägen för att de ska kunna arbeta för sina hjärtefrågor, vilka de nu är.
Tänk om Barncancerfonden skulle göra likadant, kapa feministiska trådar och alla andra plattformar och bara: ”men alla cancersjuka BARN då?!?!? Bryr ni er inte om dem?!”.
Jo, vi bryr oss om det också. Men måste vi diskutera exakt alla ämnen i exakt alla artiklar, eller kan vissa faktiskt få handla om kvinnors rättigheter? Ingen feministisk blogg eller artikel hindrar väl män från att skriva egna artiklar om det de tycker är viktigt?
Männen hjälper liksom inte sin egna kamp genom att stå i vägen för vår, de två är inte ömsesidigt exklusiva.

Lilla Berlin sa det kanske ändå bäst:

8mars

Ok grynet, that’s all for now, nu drar jag och pappsen till Ystad Saltjsöbad och spa’ar lite!
Vi ses på KUB’en den 17:e mars!

Puss, mamma

Publicerat

Färgad flytning inte missfall

Jag och pappan har en överenskommelse. Vi googlar inte symptom och dylikt för att sedan försöka hitta svaren på familjeliv.se eller viforaldrar.se.
Jag kan öppet medge att den här regeln mest uppstod pga att jag slänger mig på nätet så fort jag har minsta känning av minsta lilla whatever, vilket ytterst sällan leder till att jag blir lugnad.
Dealen är att vi får leta efter information på 1177.se, men i stort sett inget annat.

Jag klarade inte detta i helgen.
I veckan fick jag en liten rosafärgad flytning, och en eller ett par dagar senare fick jag en grumlig brunaktig flytning (troligen gammalt blod från den första lilla blödningen).
Jag googlade mest för att dubbelkolla att detta var ok och ganska vanligt och inget att oroa sig för, och använde därmed inte mitt filter avsett att sålla bort ”fel” slags länkar. Hamnade således på en sida som kändes som ett missfalls-forum, och som ni kanske förstår gjorde det inte susen. Massa kvinnor skrev om att de hade fått en färgad flytning, och att det sedan inte hade gått bra. En del av dem hade trott att allt var lugnt, de hade inte haft ont eller så, men sedan på ultraljudet var fostret dött, eller så hade de fått en större blödning senare, som var ett missfall.
När jag började bli lite smått skärrad över detta ville jag hitta något lugnande, och då sökte jag på ”färgad flytning inte missfall” men fick inte upp det jag hoppades på, nämligen en lång lista på lyckliga mammor som det ändå hade gått bra för. Jag hittade några enskilda rader, men det är överväldigande många fler som skriver om det värsta scenariot, och när allt man hittar när man googlar är trådar om missfall blir man lätt lite nedstämd.

Så jag tänkte utöka antalet rader om ofarliga färgade flytningar.
Jag vill bjuda in alla som har haft färgad flytning/blödning utan att fått missfall att kommentera här nedan, för att ge nästa person som gör samma sökning lite mer underlag som stöder tesen att det inte nödvändigtvis håller på att gå åt skogen.
Och för att poängtera en viktig sak: jag tycker såklart inte att det är något som helst fel med att dela med sig av sina upplevelser om missfall, så missförstå mig inte när jag bara efterfrågar positiva utfall. Tanken är bara att man här ska kunna läsa om riktiga kvinnors riktiga upplevelser där de kände samma rädsla och oro som en själv, men där det ändå gick bra. Hur det egentligen kommer gå för den enskilda läsaren vet ju ingen, men vi kan nog enas om att man inte mår bättre av att läsa om missfall när man är orolig nog för att börja googla sina symptom.
Och hur det kommer gå för mig vet jag ju inte heller, så jag är för tillfället ingen hjälp.
Jag får bara invänta ultraljudet 3 mars och hålla tummarna för hjärtslag.

Alltså; om du hade färgade flytningar/små blödningar under graviditeten som sedan ledde till ett friskt barn, PLEASE SHARE.

Att bara hitta missfalls-historier sabbade min helg något (och det blev inte bättre när jag sedan fick hög feber, särskilt inte eftersom vi var i London, där man ofta planerar in andra grejer än att ligga med feberfrossa i hotellsängen).
Men nu har jag ringt Mama Mia, och barnmorskan där lät så fett icke-oroad av det jag berättade att jag faktiskt blev lugnare. Man får sköra slemhinnor och allt det där, så det var nog ingen fara. Och febern skulle jag inte oroa mig för, det går så mycket influensa nu, ta Alvedon så den lägger sig bara.

Fan vad gött. Då kanske det inte är helt kört då?

*Uppdatering för dig som inte läser bloggen regelbundet och därmed redan vet detta; det gick bra även för mig. Födde senare världens friskaste bebis 🙂 

 

Publicerat

”Är du gravid? Vad kul!”

Nej. Jag kan inte säga att det är så fantastiskt roligt att vara gravid.
Tuttarna gör förbannat ont hela förbannade tiden. Jag som sovit på mage hela mitt liv måste nu lära mig sova på sidan eller rygg. Det går sådär.
När jag träffade min polare C häromdagen och han kramade mig hårt som han alltid gör ville jag nästan börja gråta. Istället höll jag andan och hoppades att kramen snart skulle ta slut.
(Snart måste den ta slut.
Snart tar den slut.
Aj. Snart.)

Att må illa är ju inte heller en fest. Det är ett liv där man vaknar av illamåendet, går upp och äter ett par (ekologiska) Digestive-kex för att dämpa känslan av att behöva kräkas (men torrheten i munnen späs bara på av de torra kexen och man vill gråta för att det är så jäkla bedrövligt), och sedan lägger man sig i soffan och väntar ut känslan.
Det är inte så jävla roligt.
Och är det inte en ledig dag så är det ju inte snack om någon skön soffa, då ska man oavsett grad av illamående hetsa i ordning sig, hoppa på bussen och åka till jobbet. Med förhoppningen att känslan av att kanske behöva spy inte ska ta sig i uttryck i en faktisk spya.

Och sedan detta att börja få ökat omgång runt magen utan att det är uppenbart att man är gravid.
En mage som ser lite sådär lagom gasig ut. Jeans sitter illa, men om man inte knäpper upp översta knappen ökar trycket bara på vantrivseln och illamåendet. Å andra sidan känns det inte helt bekvämt att gå runt med en knapp uppknäppt på jobbet. Halvstora, halvlånga tröjor är lösningen, men man har bara ett par sådana, så det borde man gå och köpa fler av. Och ny BH. Men man mår ju illa och är sketa-trött hela tiden, så det pallar man ju inte. Och jag kan inte gärna skicka sambon och prova ut ny BH åt mig.

Nej, så där värst kul är det faktiskt inte att vara gravid just nu.
Trots att min app beskriver storleken på embryot som ”stort som ett hallon”, vilket kanske är den mest bedårande beskrivningen EVER, så är det svårt att känna den där euforiska känslan av att vara gravid. Det känns mest som om jag är sjuk och snart ska ha mens, för den där det-växer-ett-liv-inuti-dig-poletten har nog inte riktigt trillat ned än.
Och fattar man inte ordentligt så är det här inte så kul.

Men idag ska vi på Hälsosamtal! Det känns i och för sig bara halvspännande eftersom jag förstod det som 0% ultraljud och 100% prat. Jag och sambon är informations-junkies så har jag svårt att tänka mig att hon kommer säga något om kostråd, motion eller lakrits och ingefära som vi inte redan googlat fram sedan vi fick reda på att jag blivit på preggen.
Men ändå, det är ett besök hos en mödravårdscentral, och det i sig är ju lite spännande.

Hursomhelst, i mitt nya initiativ att lägga upp recept utlovade jag – utöver nyttiga recept som jag ju är benägen att dras till – även ett och annat bakfylle-inspirerat recept, och här kommer ett sånt som jag och sambon lättjefullt njöt av till Game of Thrones igår. Det tar ingen tid att göra eftersom inget är från scratch utan bara halvfabrikat och grönsaker, så det är perfekt för lata dagar.
Jag lagade den på vege-kebab från Hälsans Kök igår, trots att jag inte tycker om det märket, men å andra sidan hade vi det i frysen, och jag har ju mitt nyårslöfte, så det var det enda rätta att göra. Men annars finns det ett annat märke som jag har hittat i välsorterade Coop-butiker som smakar mycket bra och som jag hellre använder.

Vegetarisk kebab

vegetarisk-kebab

  • Ett paket vegetarisk kebab (280 gram, räcker till cirka 4 stora tortillas)
  • rödlök
  • tomat
  • Rydbergs vitlökssås
  • krispig sallad
  • tortillabröd
  • riven ost

 

1. Stek kebaben. (Om du använder Hälsans Kök, tillsätt INTE salt. Den är redan kraftigt saltad, och jag smaksätter den inte med något, utan steker den bara i neutral olja, typ rapsolja.)
2. Hacka grönsakerna och riv osten.
3. Lägg ut en tortilla, lägg i lite ost och släng in den i mikron en halv minut, så att osten smälter och tortillan mjuknar.
4. Lägg på alla andra ingredienser och ha på rikligt av den göttiga vitlökssåsen. Lämna lite utrymme längst ner på tortillan så du kan vika upp botten innan du rullar den, som ett proffs.
5. Rulla ihop, sätt dig framför tv:n, och njut framför valfri film/serie.

vegetarisk-kebab2

 

 

Publicerat

Recept för gravida

Det svåraste med att vara gravid?
Att plötsligt behöva äta så jäkla duktigt. Och dricka så himla lite.
Vin alltså. Och med ”lite” menar jag inget, eftersom jag inte är dum i huvudet.

Jag kanske inte är sketastolt över detta, men innan graviditeten var min kost något, eh, torftig. På morgonen drack jag vanligen en termos kaffe innan jag åt något alls, och de dagar när jag var superbäst och själv tyckte att jag var mest vuxen i hela världen hade jag med mig en macka att äta framför datorn på jobbet.
Då fick jag en high-five av mig själv, true story.

Sedan åt jag lunch, såvida jag inte hade kortdag, för då jobbade jag ändå bara 5 timmar, så då tyckte jag att det räckte att typ äta en banan någon gång under den arbetsdagen. Sedan åker man hem (vilket tar cirka 45 minuter) och försöker orka laga något, vanligtvis äggmacka. Med andra ord; jag KOKADE ett ägg som jag skivade och la på ROSTAT bröd. Det är två moment som involverar uppvärmning, alltså räknas det som matlagning.
Tyst med er.

Hade jag däremot långdag med inlagd lunch i schemat gick jag och åt någonstans som jag tyckte dög, men helt nöjd vad jag ju aldrig, eftersom jag inte äter kött ute (då det nästan aldrig är KRAV-märkt) och de vegetariska alternativen jag hinner till under en timmes lunch är begränsade om man tänker sig att man ska hinna med att äta också.
Så vegetarisk sushi, quorn-wrap eller tofusallad var standard om jag inte hade med mig lunchlåda, vilket jag kan vara ärlig och medge att jag bara hade cirka 1 av 10 gånger.

Men nu!
Nu har jag en söt liten böna i magen, och den kräver ju att jag gör lite bättre ifrån mig.
Så nu äts det ordentlig gröt till frukost, frukt som mellanmål, ordentlig lunch (ofta hemmalagat!), ibland mellanmål igen (!) ett par timmar efter lunchen, och sedan mat hemma. Fast den där sista är fortfarande hejdlöst ofta äggmacka.

Och jag tänkte att jag ju knappast kan vara den enda gravida helst-inte-kött-ätaren som har varit lite slarvig med kosten i mitt tidigare liv, så om någon annan känner igen sig så kanske ni uppskattar att jag tänker börja lägga upp recept på de saker jag tillagar som jag tycker blir göttiga, och som dessutom är preggo-lämpliga.
Och känner ni inte igen er kan ni få läsa recepten ändå.
(Uppdatering! Sedan jag fick barn äter jag ju även sådant som ej var lämpligt som gravid, och därmed är inte allt preggo-vänligt, så nu får gravida läsare själv dubbelkolla ingredienserna. Sorry!)

Först ut blir en dessert, en riktigt god RAW CHOCOLATE CAKE som ni ju fattar själva är helt vansinnigt nyttig eftersom ni inte bor under en sten och därmed hajar ni vad raw food handlar om. Orginalreceptet är från Ida Warg (tack Ida!) men jag har tweakat den lite efter vad jag tyckte funkade bäst.

Denna bjöd jag på när jag hade födelsedagsmiddag hemma, men den är så mäktig att mellan fem personer blev det ändå nästan hälften kvar till mig och sambon, och det GÅR fan inte äta upp så mycket kaka. I alla fall inte så här tidigt i graviditeten, he he…
Den håller ju inte hur länge som helst i kylen eftersom det är otillagade råvaror som avokado och banan i den, så efter ett par dagar ska man nog inte ge sig på den.

Here goes!

RAW CHOCOLATE CAKE

raw-food-cakeTårtbotten
4 dl blandade nötter (t.ex. mandlar och cashew)
15 dadlar
1 msk kakao
3 msk smält kokosolja

Chokladmousse-topping
3 avokado
4 bananer
6 msk smält kokosolja
6 msk kakao
2 tsk vaniljpulver
2 msk honung eller agavesirap

+ dekorativ frukt, t.ex. kiwi
Och så något att strö över, t.ex. kokosflingor, nibs eller sesamfrön

1. Mixa nötterna och kakao tills det blir mjöl.
2. Lägg i dadlarna och kokosolja och mixa till en kladdig smet som du lägger i en form, och ställ in i frysen. (Om den inte blir kladdig, ös i mer dadlar.)
3. Med elvisp eller mixer, fluffa ihop bananer, avocado, kakao, smält kokosolja, vaniljpulver och honung/agavesirap till en smet. (Beroende på hur mjuka bananerna och avokadon är kan det förenkla att mosa dem lite med en gaffel först, för att undvika klumpar i smeten.)
4. Ställ in fluffet i frysen men byt till kylen en stund innan den ska serveras.
5. Smeta fluffet över tårtbottnen, dekorera efter smak, och servera.
6. Ät så mycket du vill.

 

Publicerat

Mat, miljö och graviditet

En confession:

Jag har alltid varit lite av ett nut case gällande energi och miljö och återvinning and all that jazz. Alltså, jag tänker på det och oroar mig över det löjligt mycket.
När jag tömde askan ur vår kamin nyligen tänkte jag på hur mycket avfall det ändå är, och hur jag som privatperson inte kan använda det till något, jag kan bara slänga det. Jag menar, visst, jag kan strö lite aska över vissa växter eller så, och då kanske jag blir av med några matskedar. Dock skapar vi ju 1-2 liter aska per dag på vintern, och det började besvära mig. Så jag googlade vad man kan ha det till, fann det här och mailade mitt återvinningsföretag VA SYD för att se om de kunde överväga att inkorporera det i sin avfallshämtning.

Jag postar även friskt på matföretags forum/Facebook-sidor och skickar in mail för att förhöra mig om huruvida någon beståndsdel av deras produkter är genmodifierad, nu senast GoGreen, och där bifogade jag bonusfrågan ”stöder man indirekt Monsanto när man köper era varor?”. Är svaret ja blir det en bojkott, eftersom Monsanto är den misantropiska hjärnan bakom PCB/dioxin, Styrofoam, Agent Orange och DDT, Roundup och en hel del annan skit. Monsanto hatar jag nästan mer än måndagar.
Jag är också en sån där riktigt jobbig jävel som frågar efter Rättvisemärkt te eller kaffe på fik/butiker som jag vet inte har det, bara för att säga ”HAR ni inte det?!”, som att det var något av det sjukaste jag hört.

Jag äter nästan uteslutande ekologiskt, vilket jag gjorde redan innan jag blev gravid, och jag tycker att fair trade-bananer ska heta ”bananer” och att alla bananer som inte är fair trade ska heta ”besprutade, skitfarliga, GOD KNOWS WHAT THEY’LL DO TO YOU-bananer”, eller ”här kan du spara en slant för att du verkligen inte bryr dig om din omvärld-bananer”. Har man sett den fantastiska dokumentären ”Bananas” eller den ännu mer gastkramande uppföljaren ”Big Boys Gone Bananas” så köper man definitivt inte Dole, och man tappar såklart även förtroende för alla andra icke-rättvisemärkta banan-producerande företag, då de möjligen/sannolikt är lika goda kålsupare.
Fair trade och ekologiskt borde vara normen, inte tvärtom. Ansvarsfull mat är dyrare att producera än vad vi har blivit indoktrinerade att tro, pga att hela vårt liv har varit en mat-rea utan dess like, på bekostnad av miljön och arbetares hälsa. Nu kallar man ekologiska varor dyra, men jag ser det som standardpris.
Rean är slut.

miljöOch nu, när jag har ett 2-4 mm stort embryo i min mage, så blir den här besattheten ännu lite värre.
Jag äter inte ur fruktskålen på jobbet längre, för den är inte ekologisk. Det gick ok innan, när det bara gällde mig, för det var ju ändå frukt – som jag är relativt dålig på att äta – och det fanns ju där, så bekvämt och gratis och vitaminberikat. Men no more, nu är det bara eko som gäller.

Jag undviker strålning i den mån en modern människa kan, men eftersom jag inte är amish så blir det ju en och annan 3G-beam som skjuts igenom en då och då. På nätterna försätter jag dock mobilen i flyplansläge och stänger av nätverket. (Som en bonus behöver man ju inte ladda batteriet lika ofta med den vanan, då den inte drar ens i närheten lika mycket energi när skärmen är släckt och i stort sett inga större processer är aktiva.)
Jag sätter mobilen i flygplansläge även på dagtid ibland, och har den inte längre i fickan, utan i väskan. Väskan som jag ställer en bit ifrån mig. Jag använder bluetooth-headset, men inte utan att noja, så jag överväger på fullaste allvar att köpa ett sladdburet headset för att undvika onödiga risker.
Och jag inser att det är att överdriva.
I alla fall kanske.

Men som med mycket annat resonerar jag som så här: tills någon kan garantera mig att den alltjämt ökade mängden gifter, onaturliga DNA-kombinationer och strålning vi utsätts för inte skadar oss eller våra ofödda barn, så ser jag ingen anledning till att chansa. Vem kompenserar mig om det visar sig att det visst var lite farligare än vi trodde? Ingen.
Tar man strålningen som exempel så har vi aldrig tidigare utsatts för så mycket konstant strålning som vi gör idag, och därmed kan ingen lova att det är ofarligt, för ingen har haft möjlighet att testa långtidseffekten av vår livsstil. Det är helt enkelt för tidigt att ge garantier, man kan bara spekulera, och det räcker inte för mig.

Även när experterna vet bäst är det inte nödvändigtvis tillräckligt bra. På 60-talet gav vi gravida kvinnor Neurosedyn, eftersom man hävdade att det var mindre farligt än sömnmedel. Det ledde till 10 000-tals missbildade barn med händer som växte direkt från axeln utan en arm emellan, och ett okänt antal döda foster. Så experternas bedömningar betyder inte mycket, inte om de inte backas upp med gedigen forskning.

Men det går inte skydda sig från allt, och för att kompensera för det jag inte gör helt perfekt och i enlighet med alla kända och okända säkerhetsföreskrifter, försöker jag ta extra bra hand om mig själv. Jag gör yoga hemma i vardagsrummet varje-varannan dag och går på en halvtimmes promenad så ofta jag kan (och lyssnar då på fantastiska podcasts från ”Love + Radio” och Radiolab – hett tips!).
Jag dricker endast två små koppar kaffe (med massa mjölk) per dag, trots att man får dricka tre, men shit, jag vill väl inte utmana ödet genom att dricka maximala mängder?!
Och så äter jag som en gudinna. Nyttigt, färskt och ekologiskt.

 

Den 4e februari ska vi på ”hälsosamtal” på Mödravårdcentralen, ett par veckor senare är det inskrivning med ultraljud. Vi ser i synnerhet fram emot det sistnämnda mötet. När min vän visade ett foto från hennes ultraljud, där det lilla bönliknande embryot skymtade i vit-svart, suddig bildkvalitet, kändes det på riktigt även för mig. Om ingenting har gått åt skogen har jag just nu en något mindre variant av den där bönan i min mage, och det vill jag hemskt gärna ha en bekräftelse på.

Följ min blogg med Bloglovin!

Publicerat

Gravid. Ich bin gravid.

Nu är det hög tid att reclaima hejarramsan från SD, så att jag kan gå ut på gator och torg och höggljutt skandera:

”Jag är preggo, sha-la-la-la-laaaaa,
jag är preggo, shaaaaa-la-la-la-la-la!”

Jag är gravid.
Knappt stolt heller.
Stolt över att vi grejade det, jag och killen min. Heja oss!
Och rätt jäkla stolt över att man har en kropp som är så finurlig att den ger massa weirda hintar om att något är annorlunda, så att man faktiskt anar vad som har hänt (även om man såklart är livrädd för att hoppas alltför mycket.) Stickningar i brösten och en otrolig törst är inte skitroligt, men det är också avvikande nog från allt annat man haft för att man ska fatta vad det rör sig om.
Och när sen tandköttet började göra ont föll ju poletten ner rätt hårt.

Vi hade massa tester från Testlagret liggandes hemma, och jag tog ett test samma kväll som jag skrev mitt förra inlägg, bara för att kolla lite. Om jag var gravid, liksom.
Det var negativt, men det bekom mig inte. Då är det bara för tidigt för att testa, sa jag till killen.
Nästa dag var det samma sak, och nästa. För tidigt bara, oroa dig inte, jag är gravid! sa jag, medan han verkade bli mer och mer övertygad om att så inte var fallet.
Sen kom ett klent litet streck, tror jag i alla fall. Man vet ju inte vad man inbillar sig när man spänner blicken och verkligen, verkligen vill se ett streck, eller åtminstone en antydan till ett.
Men nästa dag bad jag honom titta med mig, och jag hade tagit två tester samtidigt, varav ett var snorbilliga Testlagret, och det andra var ett Clearblue (lite mer påkostat).
Om båda gav utslag, resonerade vi, så borde det kunna betyda något.
Och det gjorde de.
Men inte sådär PANG!-käftsmäll-i-fejset-tydligt, utan mer blygt och osäkert.
Så jag blev glad för strecken, men killen förblev halvt skeptisk, och ville att det skulle vara tydligare innan han tänkte skutta av glädje.
Fair enough.

Dagen därpå gjorde vi därför YTTERLIGARE två tester, och nu tyckte t.o.m. killen att det väl ändå inte gick att disputera att det faktiskt var ett plus på det ena, och dubbla streck på det andra. Äntligen fattar han! tänkte jag. Men någon timme efter att vi skilts åt för att gå till jobbet sms’ade han och frågade om strecket var grått eller blått, och jag förstod att han hittat trådarna om spökstreck och dylikt. Han är född skeptiker, det är ingens fel.
”Sluta noja, allt är bra. Jag är gravid”, svarade jag, och så enades vi om att vi skulle köpa ett gäng till, och bara fortsätta ta dem tills han var övertygad.

Den här gången köpte jag high roller-testet; Clearblues ”Gravid/Ej gravid”-testet, som inte riktigt tillåter tolkningar. Och så inväntade vi att dagen skulle bli kväll, och sedan natt, och slutligen morgon. Det påminde väldigt mycket om när man var barn och väntade på julafton eller sin födelsedag.
Dock minns jag inte om jag brukade vakna med lätt ångest kl 4 på morgnarna som barn, men det hände i morse. Jag väckte killen och berättade att jag inte kunde sova, och att jag inte skulle kunna sova innan jag hade tagit testet och bara VISSTE stensäkert att jag var gravid, och så tassade jag upp och kissade i ett glas.
Doppade stickan.
Väntade. Väntade. Väntade.

Och sen detta:

clearblue-gravtest

 

 

 

Det verkar som ett barn äntligen kommer bli till.

 

 

 

 

Ps. Nu finns jag även på

Publicerat

Nyårslöfte: att bli gravid och sluta slänga mat

OOOOOOOOOKEEEEEEEEJ.

Utan att ha några som helst belägg för det, utan att ha tagit några tester (för tidigt för det), så känns det som om jag är gravid. Mind you, jag har aldrig varit gravid så jag kan ju freebase’a lite gällande hur det potentiellt känns för just mig att vara på tjocken.

För att förstärka känslan känner jag efter lite extra på allt, det blir roligare så.
Oj, vad jag är törstig nuförtiden! Sveper glas efter glas som om det vore bumbibärssaft och jag hette typ Gramse eller Bibbi. Snabbt till datorn och googla ”gravid törstig”.
Upp kommer 1177.se som informerar om Graviditetsdiabetes, men jag skrollar vidare tills jag kommer till något som passar mig bättre, typ tidiga tecken på graviditet. Jippie!
Oj, vad jag har ont i brösten, och mycket tidigare än vanligt i cykeln! Mer ont än vanligt också. ”Gravid ont i brösten”-sökningen ger mig bl.a. en gammal goding för alla oss som försöker bli gravida, nämligen Familjeliv.se. Ofta känns det som en vuxenvariant av Flashback, men hej, alltid intressant att läsa om andra vanliga människors erfarenheter så det blir lite mindre generiskt än 1177.se som inte vågar säga varken bu eller bä.
Men hursomhelst var detta ett relativt vanligt tidigt graviditetstecken. Med andra ord; jippie!

Sen är det ju det här med min rumänska vän som jag går förbi på väg till och från jobbet. Hon sitter och tar emot allmosor utanför tågstationen, och jag stannar alltid och hälsar på henne och kramar om henne.
Senast jag träffade henne pratade hon rumänska med mig som vanligt (eller mest TILL mig då jag inte talar språket i fråga), och där haffar man ju bara ett ord här och där, typ ”principessa” och lite ströord för ”tack”, ”ängel” etc. Men sen lade hon handen på min mage och sa något i stil med ”romani baby”. Jag talar ju som sagt inte ett ord romani så jag har såklart aldrig försökt förklara våra försök att blir gravida för henne. Därmed är det lite konstigt att hon sa så.
Å andra sidan är det ännu konstigare att hon skulle vara synsk och veta att jag är gravid innan vi själva vet det. Men den där företeelsen är ännu ett halmstrå som jag glupskt griper efter. Romani baby, jippie!

Ikväll är det överraskningsmiddag då en vän till mig nyligen fyllt år, och efter moget överläggande med sambon kom vi fram till att jag inte ska dricka. Eftersom jag såklart är GRAVID (jippie!).
Överläggandet bestod mest av att vi hittade ett inlägg i Läkartidningen där man mer eller mindre avråder kvinnor från att dricka om de tror att de skulle kunna vara gravida, då nya rön tydligen indikerar att även måttligt alkoholintag de allra första veckorna kan vara väldigt skadligt.
Och jag kan ju inte gå runt och ropa jippie! över rumänska damers utrikiska pladdrande och samtidigt göra potentiell skada på mitt potentiella foster, så en vit middag blir det.

Men som vanligt kan jag ju inte tjata på ett helt inlägg om bara mina äggledare och deras eventuella succé, så jag ska även be att få berätta om något så spännande som mina nyårslöften:
Det första är såklart att bli gravid, och även om det är lite svårt att lova att man ska hålla det, eftersom det inte är helt upp till min goda vilja, så har väl en ordentlig deadline aldrig skadat.
Men den andra kan jag definitivt styra över, och det är ett löfte som jag har valt att kalla:

”Sluta Kasta Mat Din Bortskämda Lata Västerlänning”

Ingen mat får kastas i hemmet längre, ingen alls! Man får helt enkelt se till att brödet inte hinner mögla, eller mjölken hinner surna, eller salladen hinner bli vissen. Det kräver viss planering, men det är faktiskt rätt kul.
Bröd är väl kanske något av det svåraste att inte slarva med, då det ju har ändar som är trista, men Fattiga Riddare tar hand om torra bitar, av brödskalkarna kan man skära upp krutongstora bitar och frysa in, grillade mackor tar hand om osaftigt bröd (men även gammal spenat och ostbitar och någon överbliven tomat, eller så kan man hutta i spenatbladen i en smoothie för att även bli av med överbliven yoghurt/juice/etc).
Funkar inget redan existerande recept får man ju glädjen av att uppfinna nya rätter, vilket gör att man varierar sin kost mer. Detta föreställer jag mig iaf, vi är ju bara på dag 10 av det här, så jag ska kanske inte ropa hej innan jag ens fått syn på bäcka-jäveln.

bli gravidUtöver detta har jag även kommit igång med surdegsbakandet, vilket glädjer mig löjligt mycket (och bidrar till att jag än så länge blivit bäst på att ta hand om just bröd, då det är något av en lyxig överskottsvara hemma just nu.)
Det är riktigt coolt att baka sitt egna surdegsbröd, no joke. Desto coolare [läs: enklare] blir det med en hushållsassistent, och för att försöka sluta vara en materialistisk märkes-tönt så köpte jag en som jag förvisso tyckte var fin att titta på, men som definitivt inte var av ett fräsigt märke. Däremot hade den alla rätt vad gällde funktionalitet, storlek på bunken och styrka i motorn. Och den kostade 1000 spänn, istället för KitchenAid som ligger runt 3500 kr som billigast med en rätt klen motor.
Andersson heter den, och även om det är lite tidigt att säga hur bra den är efter bara några få användningstillfällen, så har jag åtminstone inget att klaga på (än). Den låter såklart lite när man kör den, men jag kan inte avgöra om det är mer eller mindre än andra, och det är ju så få minuter så det kan kvitta. Att den är snygg är en smaksak, men att den är enkel att rengöra är ett faktum.

bli gravid 2Första baket blev skit, precis som alla tidigare utan assistent, men försök två lyckades bättre, och jag fick ett gott, saftigt bröd med vackra håligheter i sig. Det är ren och skär glädje att lyckas med sitt surdegsbak, kanske för att det känns som om man håller på i flera dagar med projektet, och då blir det ju riktigt jävla surt om man misslyckas. Men det blir också proportioneligt kul när det går vägen!

 

Jag provade även ett recept på brownie som man bakar påbli gravid 2 svarta bönor, dadlar och kokosolja, och det kan jag varmt rekommendera! Ät gärna den här brownien med lite sötad/osötad gräddfil eller turkisk yoghurt, då bakverket i sig är så mäktig att man nästan storknar. Grädde blev lite för mycket av det goda, tyckte jag, men det friska i gräddfilen kompletterade perfekt.

Ja ni förstår, det här är bloggen som har allt. Utöver inblicken i mina innersta graviditetsönskningar ger jag er även recension på hushållsassistent, surdegsbaks-inspiration och recept-tips. Ja herregud.

Håll alla era söta små tummar för att jag plussar den här gången, alright?
Det är faktiskt min tur nu.

 

 

Publicerat

Den långa väntan, förhoppningsvis på något

Katt som inte heller är gravid 1Katt som inte heller är gravid 2

Här till vänster har vi en bild på en katt. Och ovan är en till.

 

 

Dessa bilder är en avledningsmanöver från det uppenbara som bloggen var ämnad att handla om, nämligen;

Ett barn blir till.
Men det blir det ju inte.
Alls.

Därav har jag inte tyckt det känns så kul att skriva.
Men vad fan, jag blir ju inte mindre gravid av att skriva om skiten heller, so whatta hell.

Ett barn blir inte till, men man ger ju inte upp för det. Så vi engagerar oss istället lite mer än tidigare. Det där med att bara knulla på vid ungefär rätt tidpunkt på månaden är det slut med. Nu ska vi inte bara ta reda på exakt när ägglossningen är genom att jag tar tempen vareviga morgon, jag ska också försöka få lite bättre regelbundenhet på min cykel.
Idag är det inte ovanligt med över 40 dagar mellan första mensdagen, och enligt vad jag har läst är det svårare att bli gravid när man har så ojämn cykel.

Apiforce bidrottninggelékapslar to the rescue!

De ska tydligen styra upp det där så att man har mer eller mindre regelbunden mens, vilket alltså ska underlätta själva preggandet. Heja heja. Det ger även bättre hy och lite annat gotte, men jag har inga problem med hyn, jag har bara problem med det där att bli på tjocken. So here we go.

Vi har även gått och lämnat prover för att säkerställa att det inte är någon vajsing någonstans. Första proverna är inlämnade, även så batch number two. Nu inväntas provresultaten.

När det här barnet – som vi ju till slut kommer få – har fyllt åtta år och vägrar städa sitt rum, så ska hen minsann få höra. Jag ska berätta hur sjukt mycket vi fick anpassa oss och hålla på och ta prover och ta tempen och allt annat jox, ”så visa lite tacksamhet och plocka upp kläderna från golvet”. Att vi ibland var tvungna att ligga trots att vi inte hade lust kanske jag undviker att nämna, för även mitt framtida barn vill väl hellre få tro att hen är ett resultat av passionerad älskog snarare än ett noggrant kalkylerat samlag i fortplantningens tecken.

 

Publicerat

Rond 1

Ingen mens, men ändå bara ett streck på gravtestet.
På bägge faktiskt. Din pappa, vanligtvis en apokalyptiskt pessimistisk människa, insisterade på att jag tog ett test till när det gått ytterligare en vecka utan mens efter första testet. Han hänvisade till att testen bara är 99% säkra, det lilla gullefjunet.Vad fan mensen gör borta så här länge förblir en gåta, men en kvalificerad gissning säger mig att det är kroppens omställning från att ha haft kopparspiral i flera år, till att plötsligt inte ha det. Det känns mer sannolikt än en graviditet som är så hemlig att två tester inte kan detektera den.

Either way. Det vore ju onekligen trevligt om den dök upp någon gång så man kan börja räkna på när det ska knullas för jämnan igen.

Pappa och jag erfar just nu en ovälkommen, om ändå mjuk övningsperiod i att inte få sova om nätterna, tack vare Katten. Instängd dygnet runt på mina 39 kvadratmeter utan möjlighet att någonsin vara utomhus och springa av sig får hon extremt dampiga ryck om nätterna. Hon rusar från köket in i vardagsrummet och vidare in i sovrummet, hoppar upp på sängen och gör ett par höga skutt där, ner på golvet igen och in i vardagsrummet där hon tar ett varv i soffan, klöser lite på ena armstödet, och så vidare. Jamandet och det ständiga krafsandet i kattlådan är ju bara bonusar.
2013-03-18-10-25-07 2013-03-18-10-25-46

Ännu en anledning att se fram emot tills huset är färdigrenoverat.

Hus, alltså.
Din mamma, den lilla skitungen som inte kunde få nog av att resa till nya världsdelar helt ensam bara för att se hur väl man klarade sig. Din mamma som har bott i en dunge utanför Flagstaff, AZ, med bara en filt och stjärnorna ovanför sig. Din mamma som rev ut sätena på en skruttig Ford Club Wagon och byggde ett sovrum och bodde där en sommar i Santa Cruz, CA. Din mamma som förlitat sig på medmänniskors välvilja och godhet i flera månaders kringflackande i Sydney, där en soffa betraktades som lyx. Din mamma som couchsurfat boende varje natt på sin solitary roadtrip från Phoenix till New York, förutom natten då hon sov i bilen utanför ett Marriott Hotel för att sedan strosa in och låtsas att hon var gäst där så att hon kunde åtnjuta deras complimentary breakfast.
Och din mamma, som alltid sett till att bo så nära stadskärnan som möjligt, för friheten, möjligheterna, pulsen och närheten till allt man kan behöva.
Den lilla skitungen ska nu flytta till ett hus nere vid den skånska havskusten, med utsikt över vår vackra Öresundsbro, med en liten trädgård och kanske en grönsaksrabatt och örtodling och hängmatta. Och värmepanna som kan gå sönder och takrännor som måste rensas och staket som måste repareras och garage som måste målas och gräsmatta som måste klippas och löv som måste krattas och postlåda som måste tömmas.
Från min bostadsrätt på 39 kvm i stan, till detta.

Det kan fan bli hur bra som helst.


Facebook
Twitter
More...

Publicerat

Rädslan och fåfängan

Jag har börjat läsa om förlossningar. Och resultatet efter. Framfall, hemorrojder, ett underliv som ser ut som ett slagfält och känns likadant i evigheters evigheter. Fan.

Du kommer vara värd allt det, om något av det händer mig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot att göra så mycket våld på min kropp. Min kropp, för övrigt, som jag har varit väldigt nöjd med större delen av mitt vuxna liv, den får jag ju såklart mer eller mindre ge upp.
Hej då fasta bröst och fasta mage, tack för att ni hängde med så här länge. Men nu är jag 32 och ska ge mig på det här med att baka bebbe, och från vad jag bevittnat är det någonstans mellan svårt och omöjligt att kombinera post-förlossningskropp med fasthet, och ett par bröst som fortfarande beter sig som om de är ovetandes om tyngdkraftens lagar finns nog inte med i ekvationen.

Jag tänker dessa tankar, och de trängs med skammen för att jag bryr mig om sådant, det borde vara oviktigt. Till och med jag betraktar min fåfänga som en synd i detta större sammanhang, och till och med jag inser att i planeringen av skapandet av ett helt nytt liv bör fokus inte ligga på hur jag kommer se ut i bikini efteråt.
Såklart.

Men än så länge, när möjligheten för dig att äntra min livmoder fortfarande blockeras av en strategiskt placerad metallbit, så är det delvis det, och jag sörjer min nuvarande kropp i förväg, som om detta med att ta ut förlusten i förväg någonsin varit en god idé. Jag skäms något djävulskt när jag inser att jag inte hade varit lika rädd för att låta dig växa inom mig om det hade kunnat ske utan att min kropp förändrades.
Det blir värre ju mer jag tänker på det. Jag skäms inte bara över att de här tankarna existerar, jag skäms även över att de existerar under antagandet att allt ändå går bra, att jag kan bli gravid, att du överlever nio månader i magen och en förlossning, och att du får komma till världen frisk och kry.
För hur fan vågar jag bara anta att jag kan bli gravid? Hur vågar jag anta att du klarar dig hela vägen till min famn? Så jävla fånigt, och så otroligt ytligt det kommer kännas att ha ägnat ens en sekund åt tankar på hur min mage kommer se ut efter att du kommit ut om något istället går fel på vägen, eller om det visar sig att jag inte ens kan bli på smällen.

Vad i helvete ska jag med fasta bröst till då?

Facebook
Twitter
More...