Kategori: Uncategorized

Dagens inlägg borde ha något för alla smaker, då den är ett mästerligt och tillika vansinnigt potpurri bestående av primärt tre delar;

1. En del hudvård/ansiktsvård
2. En del bokrecension
3. En del DIY-projekt: 10-minuters-pyssel x 2

1. Vi börjar i kronologisk ordning, dvs med hudvård. (Vill du skippa bakgrunden hoppar du direkt till vad jag använder idag här)
Jag har sedan länge varit ett stort fan av ta hand om mig själv och min kropp på det mest naturliga sättet jag kan. Under en period bodde jag i USA och då provade jag allsköns olika krämer och lotions, samtliga med orealistiska löften och extremt många gifter. Vid det här laget var jag ännu inte intresserad av att det skulle vara naturligt.
En period senare bodde jag i Australien och fann där en ”naturlig” och väldigt prisvärd kedja som hette Sukin. Den var underbar att smörja sig med, i synnerhet då den luktade fantastiskt gott, och så var den ganska billig, vilket gjorde det enkelt.
Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige, och höll i en lång period på med olika oljor, och inget annat. Först använde jag nästan uteslutande olivolja till ansiktet, främst pga pengabrist, och när jag sedan började få cash igen läste jag på om vilka oljor man skulle använda, och hur. Tanken var god, nämligen 100*% ekologisk hudvård. Jag började med OCM (oil cleansing method), och hade redan sedan ett tag använt bara balsam när jag tvättade håret, så där var jag redan halvvägs.
Dock funkade bara ansiktsoljorna för mig i korta perioder, och däremellan hade jag svårt att använda rätt mängd och koncentration för att känna att min hud trivdes. OCM-rengöringen var skön men lite meckig, och jag har ju aldrig riktigt haft problem med smutsig hy, så den kändes lite over the top för mig. Det jag däremot HAR haft problem med är en torr panna, och oavsett vilka oljor jag grundade med eller vilka kombinationer jag provade så infann sig aldrig den återfuktade pannan, och jag upplevde även att jag fick smutsigare porer i t-zonen av min valda ekologiska hudvård. Jag provade att göra egna serum enligt konstens alla regler, men fick aldrig den där wow-effekten. Så istället köpte jag dyrare och dyrare märkesoljor, och blev mer och mer noggrann med nummer ett inom hudvård – rengöring – men jag kom egentligen hela tiden längre ifrån det jag ville. Och nu var det inte ens billigt längre. Så trots min hängivenhet och absoluta övertygelse så lyckades jag inte få oljor att funka för mig.

Vid den här tiden hade jag normal hud med lite större och smutsigare porer runt t-zonen och en torr panna.
Det som fick min hud att jublande återfinna sitt rätta jag och stå pall allt vad väder och vind heter, var följande kombination:

-Rengöring med Estelle and Thild Cleansing Milk
-Rosenseriens Rosenvatten
-Body Care Vitamin E Moisture Cream Intense (alternativt Nourishing Vitamin E Night Cream)

Rengöringen är ekologisk och mild och funkar bra för mig som inte använder tung make-up, bara ögonbrynspenna och mascara. Den har ibland svårt att få bort mascaran men då sveper jag bara bort det sista med lite toapapper efter duschen.
Efter det sprayar jag på ganska många sprut av rosenvattnet, och det är någon magisk oljai denna som lägger sig som en närande, skyddande och fuktmottagande grund för min dagkräm.
När det sjunkit in applicerar jag således min kräm.

Numera; perfekt, felfri hy. Ingen torr panna, inget stramande, inga oljiga partier, och INGA SYNLIGA PORER. Jag tillskriver mycket av skillnaden i porerna till Rosenvattnet, för det var det jag genast märkte skillnad på, men den största skrällen är nog denna;

Jag tvättar bara ansiktet en gång per dag.

Det är sånt man inte får säga inne på hudsalonger, det är absolut tabu.
Men jag tvättar bara ansiktet på morgonen. Jag gör inte den där helt avgörande rengöringen innan jag går till sängs som jag läst om tusen gånger, den som är så viktig för att få bort all smuts man dragit på sig under dagen. Jag kliver i säng med mascara och allt, och tvättar bara ansiktet på morgonen.
Jag lägger inte heller ansiktsmasker och sånt särskilt ofta längre, utan har bara en burk med bikarbonat i badrummet, och 1 gång i veckan, när jag ändå gör min bikarbonat+ÄCV-tvätt av håret, blandar jag ut lite av bikarbonaten i min rengöringsmjölk och masserar in det i ansiktet en liten stund. Det är helt perfekt; huden blir skonsamt ren, och samtidigt len som en bebisrumpa.
Så där har ni det. För dig som kämpar med att få friskare hy och tvättar, tvättar, tvättar till gudarnas förbannelse för att det tjatas så hiskeligt mycket om det, så kanske det här är något att prova. Eller så funkade det bara för mig. Vem fan vet?

 

2. Nästa del av dagens inlägg är bokrecensionen, och den kommer vara betydligt mer fåordig:
50 Nyanser Av Honom (orginaltitel Fifty Shades of Grey), är – som jag redan hintat – en riktig skitbok. Anledningen till att jag ens läste ut den var dels för att jag betalat för den, och dels som en samtida forskning i vad det är för litteratur som säljer nuförtiden. Jag medger att det även fanns en liten del av mig som undrade hur det skulle gå, men den delen hade fått sig en tystande käftsmäll om jag inte faktiskt hade betalat pengar för boken. Men nu tog alltså smålänningen i mig över, vilket händer titt som tätt.

Allt i den här boken är extremt klyschigt, och extremt pinsamt. Den enda delen av de nästan 500 sidorna som ens har den minsta lilla behållning är huvudkaraktärernas mail-korrespondens, som ibland snuddar vid att vara intelligent och vältalig, och faktiskt lite rolig. Men det är långt emellan dessa sidor, och även om det kan betraktas som ett milt straff, så önskar jag inte ens min värsta fiende att behöva läsa den.

3. Och så har vi kommit till den kreativa delen av dagens inlägg, nämligen ”vad-kan-jag-göra-på-10-minuter-med-saker-jag-redan-har-hemma-och-med-minimal-ansträngning-och-planering”. Dagen till ära kom jag på inte ett, utan två racer-snabba projekt;

-VETEVÄRMARE
-HANDVÄSKA-INNERVÄSKA

[pinit]

Vetevärmaren tar i stort sett ingen tid, och den går att göra med en större bit tyg eller två små olika om man vill vara lite whack och blanda mönster/tyger. Den kräver bara raksöm, vilket jag älskar. Jag tror aldrig jag har använt någon annan inställning på min maskin, för övrigt.

Man gör så här;
1. Ta två bitar tyg i långa rektanglar, eller en lite större bit i en något bredare rektangel.
2. Sy ihop dem så att du får en cirka 15 cm bred x 45 cm lång påse med ena kortsidan öppen.
3. Fyll den med gröna (okokta) linser och några nävar lösvikts-te. Fyll inte för mycket, utan tänk på hur lösfylld en vetevärmare är. Eller i vårt fall, en lins+te-värmare.
4. När du hittat en lagom mängd (jag tror jag använde ett halvt kilo linser) sy ihop den öppna kortsidan.
5. Häng påsen över en stolsrygg så att det är ungefär lika mycket linser i varje del. Nåla längs två rader så att du skapar en kanal i mitten som du kan sy i utan att några retliga linser kommer i vägen. Nu har du skapat två fack med lika mycket linser i varje.
6. Gör samma sak för dessa två fack; dela upp mängden i det ena facket i två lika stora delar, nåla en kanal som du kan sy i, och skapa således fyra lika stora fack med ungefär lika mycket linser i varje.
7. Tadaaa baby! Du har gjort en vetevärmare av linser, te och lite överblivet tyg. Snyggt jobbat!
8. Släng nu in påsjäveln i micron, ta sedan ut ett stycke värme och placera på valfri del av kroppen.

[pinit]
Det andra projektet är helt sjukt smart. Jag såg den på Pinterest för ett tag sedan och tänkte direkt något i stil med ”hell yeah!”
Jag använder nästan alltid samma handväska, helt enkelt för att jag är för lat för att byta över alla saker till en annan väska. Jag har generellt också svårt att hitta något i min väska då det oftast bara finns ett endaste litet fack, som om man får plats med alla sina småsaker däri. Och om man hade gjort det så hade det ju ändå bara blivit en salig röra av skiten. Så jag brukar få gräva runt en stund innan jag hittar det jag söker.

Introducing: Handväska-innerväskan!

Material: Jag hade en ful orange bordstablett från en tid när jag tyckte att det var fint med ett kök i regnbågens alla färger, däribland orange. Det är både något jag aldrig kommer få användning för på något annat sätt, samt ett material som är tjockt och styvt nog för syftet. (Man kan inte använda något tunt och fint eftersom det ska kunna stå av sig självt inuti handväskan.)

1. Vik bordstabletten på längden så att du får en mittenlinje att förhålla dig till. Du kan stryka den med strykjärn som ett proffs för att få en vass och tydlig linje, eller om du är lat – som jag – så kan du bara släta till skiten med fingrarna.
2. Nu har du en mittenlinje på längden. Vik nu in långsidorna så att långsidorna möter varandra vid mittenlinjen. (Jag demonstrerar hur jag menar med en gammal faktura från IKEA.)
3. Sy kortsidorna.
4. Nu är du faktiskt nästan färdig. Nu väljer du bara hur stora facken ska vara, och så syr du dem på varje sida. Jag gjorde några lite mindre för mascara, pennor, läppcerat etc, en måttanpassad efter min Samsung Galaxy, en annan måttanpassad efter min portmonnä, och resten i lagom storlek för att rymma handkräm, nycklar och övrigt krimskrams som man släpar runt på.
5. När det var klart sydde jag fast en knapp på ena sidan och en ögla med något gammalt hårband jag hittade.

       

6. Sista steget är det roligaste, nämligen att fylla den med dina grejer, sätta ner den i din handväska, och föreställa dig nästa gång du står på Åhléns och INTE behöver rota runt i väskan i 2 långa minuter som en jäkla fyllbylt, utan direkt hittar din plånbok i din hemmagjorda handväska-innerväska. Malligt!

7. Nu kan du sätta dig i soffan med ett glas vin eller en kopp te eller vad fasen du nu gillar att dricka, och konstatera att du varit riktigt jäkla duktig.
Gjorde du bägge projekten så skulle jag vilja bjuda på en far-away high-five. Smack!

Inget barn så långt ögat kan nå.
Kanske därför jag inte skrivit på ett tag, för det börjar onekligen kännas konstigt att skriva blogginlägg på en domän som antyder fortplantning när det dröjer en hel del längre än man hade väntat sig för att ens bli på tjocken. Och så har termen ”ofrivillig barnlöshet” äntrat ens liv.

Men på något märkligt sätt tycks stressen över bebismakandet avta mer ju längre det dröjer, och vi arbetar istället på de saker vi kan jobba på. Som oss själva, och vår relation. Som vårt hus. Som vår arbetssituation. Och saker har börjat falla på plats.

Jag går till min psykolog. Pappan går också hos tokdoktor. Efter våra respektive sessioner delar vi med oss av det vi vill dela med oss av, och slipper prata om det vi vill hålla för oss själva. Det är moget och fint och utvecklande.

Oktober är milt i år. Jag har jackan öppen på väg till bussen, och mina tjocka strumpbyxor är nästan för varma i kombination med mina nya stövlar. De är förnuftiga stövlar, för din mamma har gått händelserna i förväg och blivit tant, vilket nog är precis det hon var född att vara. I handväskan ligger en bok för bussresan, och en termos med kaffe samt en macka till jobbets första timmar.
Som jag sa; tant.

Jag jobbar dagtid nu. Ny tjänst, vilket ger mig mer ensamtid. Det är välbehövd ensamtid. Fram tills nu har den varit lika med noll, och jag inser nu hur dåligt jag har mått av det. Det gör mig stressad att alltid vara i någons sällskap, t.o.m. när det är din underbara fars konstanta umgänge. Jag vet bara hur jag gör för att fungera om jag får vara för mig själv emellanåt.

Vi har flyttat in i huset, och det är helt underbart. Alla saker på samma ställe. Bara ett hem att fokusera på.
Jag flyttade in våra örter för att rädda dem undan vintern, och planterade dem hafsigt i några stora krukor som jag ställde på golv och fönsterkarmar över hela nedervåningen. Nu luktar det rosmarin och basilika och citronmeliss när man kliver in i huset, och allt det gröna gör sig bra mot det vitmålade väggarna och betonggolvet.
Katten är lyckligare än någonsin, för nu får hon vara ute och ränna med grannkatterna hur mycket hon vill. Men mest gillar hon att ligga på ryggstödet av soffan bakom mig när jag läser eller skriver eller tittar på TV, och ibland spinner hon så högt att jag måste burra in ansiktet i hennes svarta päls och ömt viska att hon är världens bästa Katt.

Min psykolog har förklarat att det handlar om balans och acceptans. På hans inrådan köpte och läste jag Anna Kåvers bok ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Acceptera dina känslor, försök inte dämpa eller undvika dem. Notera din tankar, men köp dem inte. De är inte nödvändigtvis sanningen.
Så jag försöker göra det, samtidig som jag jobbar vidare på alla andra saker jag vill bli bättre på, men framförallt fokuserar jag på bibehållandet av det som jag tycker mig ha fått kläm på, så att jag inte faller tillbaka i gamla mönster.
Jag tillåter mig därmed att bli nedstämd av Miley Cyrus video till Wrecking Ball, som för mig är ett kvitto på att vi har långt kvar innan kvinnor känner att de kan betraktas som intressanta utan vara provokativt sexuella, men gläds av att låten är bra, och av att en biograf i staden ska börja visa filmer som klarar Bechdel-testet.
Jag tillåter mig att bli ledsen över den uppenbara fattigdom som finns i vårt land, men passar även på att känna stolthet och glädje över initiativ som Matkassen, och tacksamhet för att jag är i en position att hjälpa.
Balans och acceptans. Acceptans och balans. Bra skit.

Jag impulsköpte även en helt annan bok för några morgonar sedan. På Centralen gick jag förbi Pocketshop och kom på att jag hade läst en recension på en bok som jag ville införskaffa. Dock hade de inte just den boken, och mina ögon drogs istället till topplistan där jag såg ett bokomslag som jag sett på bussar, tåg och på jobbet; 50 Nyanser av Honom.
Jag ser inte på nyheter och läser sällan tidningen, så jag hade ingen uppfattning om vad det var för en bok, bara att den var omåttligt populär. Efter att ha läst ”duktiga” utmanande böcker som kräver eftertänksamhet kände jag mig redo för något enklare och mer lättläst som omväxling, så jag tog en engelsk kopia av den till utseendet välbekanta boken. Medan kassabiträdet tog betalt kallpratade jag lite om att jag inte hade någon som helst aning om vad det här var för slags bok, men att jag fattade att det var någon slags hype eftersom jag sett den överallt. ”Jag chansar”, sa jag, och biträdet nickade tyst. ”Det är inte ofta jag köper en bok utan att veta någonting om den”, fortsatte jag, och hon log avmätt mot mig och gav mig mitt kvitto. Jag reagerade inte så mycket på att hon inte var särskilt pratglad tillbaka, det är ju trots allt Sverige jag bor i.
Det visade sig vara en erotisk roman, vilket du som läser säkert redan visste. Ännu har jag inte kommit till de saftigaste bitarna, men jag har fått höra att den ska vara lite mer än bara erotisk. Snarare kinky, enligt en kollega. Förvisso en pryd kollega, men ändå.
Så här i efterhand kan jag konstatera att kassabiträdet på Pocketshop måste trott att jag var fullkomligt full av skit som hävdade att jag inget visste om boken jag höll på att köpa.
Jamen eller hur tjejen, du har ingen aning om vad det är för tantsnusk du betalar för nu. Eller hur, du bara chansar lite?
Jag klandrar henne inte, det är precis vad jag hade trott.
Jag håller den så att omslaget inte syns när jag läser den på bussen, för jag skäms, men inte för att den är erotisk, utan för att den är helt hejdlöst tramsig och sjukt jävla pinsam. Huvudkaraktären är 21 år och oskuld, och hon blir full för allra första gången i kapitel 3. Det är så att vi ska förstå att hon är en redig tös, för så ska man ju göra som anständig tjej i Land of Gender Equality. Hon blir kär i en 27-årig mångmiljardär som är lång och smal och har perfekta vita tänder, för så stavas ju framgång i USA. Den 21-åriga huvudkaraktären tänker ”wow”, ”holy fuck”, ”geeez, he’s so freaking hot”, ”oh, my…” och liknande djupsinniga tankar hela tiden, och man slungas tillbaka till en university-tid man aldrig själv upplevt men som man ändå skäms för. Den är genant på ett sätt som bara amerikanska böcker kan vara, med ideal som är ihåliga på ett sätt som återigen är unikt just för USA.
Men den är även en sån där bok som inte kräver något i form av analytisk förmåga eller ens en vidare aktiv hjärnverksamhet, och sidorna vänder i stort sett sig själva.

Så jag fortsätter vända tantsnusk-sidor i absolut hemlighet och hoppas innerligt att ingen ska se mig.

Det finns bara så många förhoppningar man kan ha inför en utlandsresa tillsammans med sin partner, i alla fall om man är realistiskt lagd som jag (oftast) är.

Min förhoppning inför resan var denna:
att vi skulle skalas av från all alldaglig skit som man har likt ett hölje över sig när man bara är mitt uppe i vardagen, och kunna se varandra i ett klarare ljus, och att vi i detta ljus skulle se vad vår relation verkligen var, vad den verkligen bestod var, och vilka styrkorna/svagheterna var.
Men där fanns såklart också en farhåga. Främst bestod den kanske av att vi efter denna rena, nakna version av varandra (och oss själva) skulle inse att det vi hade inte var mer än en gemensam kamp för något som var svårare än värdet av densamma. Alltså att man hade påbörjat något och gett sig fan på att få det att funka, men att man aldrig stannat upp och utvärderat om det ens hade potential eller tillräckligt egenvärde för att överleva i långa loppet.
Jag ville att resan skulle bli det stoppet, det där skärskådande ögonblicket när vi ser relationen för vad den egentligen är, och någonstans var jag såklart lite rädd för att den kanske skulle visa sig vara något annat än jag hela tiden trott.

Men det visade sig att jag inte hade något att vara rädd för.
Alls.
Om något blev jag glatt överraskad.
För det visade sig att utan vardagliga bestyr och den konstanta stress/förbittring/trötthet/irritation som jag upplever över hushållssysslors och ansvarsområdens orättvisa och fantastiskt ologiska fördelning, utan den var vi hur bra som helst.
Klart vi bråkade ett par gånger, ingen längre semester är väl fullkomlig utan ett praktgräl någonstans längs vägen, keeping it real och allt det där (om ”real” nu består av lite syrliga kommentarer och smällande dörrar.)
Men en överväldigande majoritet av tiden var vi de bästa av vänner.
Vi var faktiskt världens bästa par.
Plocka valfri superhjälte, övernaturliga krafter inkluderade, och låtsas att denne inte bekämpar brottslighet i Gotham eller dylikt, utan snarare har som högsta kall i livet att vara en hejdundrans superbra flick/pojkvän.
Vi stötte på problem, vi löste dem tillsammans, vi lyssnade på varandra, vi anpassade oss, och när någon liten konflikt emellanåt uppstod backade vi bägge så att den kunde lösas upp och förintas. Och framförallt så hade vi så kolossalt jävla kul tillsammans.
Kort sagt; vi var det där paret man alltid undrat om det verkligen finns. Det där paret man viskar lögner om för att de ska framstå lite sämre, lite mer som en själv.

Vi lärde oss mycket om varandra, och om vårt förhållande. Vilka styrkor vi har, och hur vi bygger vidare på dem. Vilka svagheter och fällor som finns.
Men mer än något annat: vi lärde oss hur mycket mer vi fick när vi gav.
En ovärderlig insikt, ett vinnande koncept utan dess like, för när en insats ger så mycket i  avkastning så omgående måste man vara näst intill efterbliven för att inte bara fortsätta på samma väg. Något som funkar så bra är man inte snabb att överge om man har en lagom fungerande hjärna.
Man får när man ger. Det där din mamma sa när du var barn, det där om att det är finare att ge än att få och som alltid gjorde dig lite kallsvettig om det nämndes i närheten av julafton eller din födelsedag, det var ord vars innebörd omgavs av rubininfattade guldtackor, och du borde guldtacka henne för att hon delade med sig av sin visdom.
Jag tror att de lyckligaste människorna på jorden är de som är mest generösa med sig själva, sin tid och energi. Food for thought.

Men det verkliga provet kommer kanske trots allt först nu när vi kommit tillbaka hem till Sverige och vardagen, för även om vi otaliga gånger svarade nej på frågan om vi var på smekmånad under resan, så var vi faktiskt just det på ett sätt. Att ge och få glädje, lugn, trygghet, kärlek och uppskattning på en tropisk ö i paradiset är såklart något helt annat än att ge och få detsamma här hemma, efter en halvtrist arbetdag, med mensvärk och en något för tidig tvättid inbokad nästa morgon.

Inför det provet har vi nu ett genuint fundament att stå på.
Allt vackert jag trodde om oss innan vi reste iväg bekräftades under resan, och allt det jag trodde var problem visade sig vara mycket mindre problematiska än jag tidigare trott.
Det ska nog gå.

På ett av flygen såg jag filmen ”Juno” för kanske fjärde gången. Hon ändrade sig gällande den planerade aborten när hon fick höra att barnet i magen har naglar från vecka 11.
Bara så du vet; du är välkommen med dina naglar närhelst det passar dig, grynet.

 

Vår första resa kan bli vår sista.
Det uppfattade man om man lyssnade noggrant på vad han sa vid senaste krissamtalet gällande den här relationen. Han talade om resan som ett test, något slags do or die.
Sedan tog han tillbaka det, men jag vet inte om det spelar någon roll. Jag vet inte om det är något man kan haspla ur sig efter sex månader och sedan backa från.
Alla dessa ord som man säger men sedan tar tillbaka, de har redan uttalats, och de har redan slagit rot någonstans i den andra personen. Och det tar tid att plocka bort dem igen.

Det har inte varit så bra mellan oss på sistone. Oftast har det pendlat mellan irriterat och helt ok. Ibland väldigt bra. Men emellanåt har pendeln svingat sig hela vägen till riktigt jävla dåligt, så pass att vi ledset konstaterat att ingen av oss orkar ha det så.
Därav krissamtal. Och därav baby on hold. Så hette det först i alla fall, vad som blev den slutgiltiga domen förblir något oklart för mig.
När man väl föreslår att man kanske ska vänta lite med att skaffa barn, och i synnerhet när han medger att han nog tänkt den tanken ett tag, då har man tagit ett saftigt kliv bakåt i sin tvåsamhet. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel riktning, ibland måste man gå tillbaka och göra om saker för att de ska bli rätt. Men det klivet gör ont.

Min väns bästa kompis dog av ryggmärgscancer för ett par veckor sedan. Han blev 33 år gammal. Vännen säger att ända sedan hans bästis insjuknade har han haft svårt för att bli upprörd och irriterad över småsaker på samma sätt som tidigare. Hans bästis skulle aldrig lägga tid på att störa sig på sånt som egentligen inte spelar roll. ”Jag blir förbannad när folk klagar på vädret och tycker att det har förstört deras dag. K la inte en minut på sånt, han var bara glad att överhuvudtaget få leva den dagen.”
Visa ord att leva efter. Visa ord som jag idag inte lyckas leva efter. Kanske hög tid att se vad man kan göra åt det.

17 dagar i Asien med bara varandra som sällskap.
Det kan låta som ett dystert upplägg, men jag ser det som en möjlighet att se verkligheten av vår relation, avskalad från alla vardagliga bestyr som jämt kommer i vägen och svärtar ner. Jag ser det inte som ett test, utan snarare som vår chans att bevisa för varandra att vi är rätt. Det kommer inte finnas någon smutsig disk att sura över, ingen flottig spishäll eller otvättad tvätt att bli stressad över. Men det kommer finnas andra utmaningar, som sena bussar och hotellrum som inte motsvarar bilderna på hemsidan, och jetlag och dålig mat, och vägglöss och spindlar och mögel och brända axlar. Vi kommer få möjlighet att öva oss på att samarbeta, något vi verkligen behöver bli bättre på. Det kan man såklart öva på här hemma också, men det är ju roligare i ett varmt, soligt land med billig mat och vita stränder och kristallblått vatten. Väldigt mycket blir roligare på såna platser.