Ett barn blir till – Sida 10 – Att våga skapa ett liv trots att man vet hur det är att leva

25 oktober, 20138 december, 2013

Ofrivillig barnlöshet

Inget barn så långt ögat kan nå.
Kanske därför jag inte skrivit på ett tag, för det börjar onekligen kännas konstigt att skriva blogginlägg på en domän som antyder fortplantning när det dröjer en hel del längre än man hade väntat sig för att ens bli på tjocken. Och så har termen ”ofrivillig barnlöshet” äntrat ens liv.

Men på något märkligt sätt tycks stressen över bebismakandet avta mer ju längre det dröjer, och vi arbetar istället på de saker vi kan jobba på. Som oss själva, och vår relation. Som vårt hus. Som vår arbetssituation. Och saker har börjat falla på plats.

Jag går till min psykolog. Pappan går också hos tokdoktor. Efter våra respektive sessioner delar vi med oss av det vi vill dela med oss av, och slipper prata om det vi vill hålla för oss själva. Det är moget och fint och utvecklande.

Oktober är milt i år. Jag har jackan öppen på väg till bussen, och mina tjocka strumpbyxor är nästan för varma i kombination med mina nya stövlar. De är förnuftiga stövlar, för din mamma har gått händelserna i förväg och blivit tant, vilket nog är precis det hon var född att vara. I handväskan ligger en bok för bussresan, och en termos med kaffe samt en macka till jobbets första timmar.
Som jag sa; tant.

Jag jobbar dagtid nu. Ny tjänst, vilket ger mig mer ensamtid. Det är välbehövd ensamtid. Fram tills nu har den varit lika med noll, och jag inser nu hur dåligt jag har mått av det. Det gör mig stressad att alltid vara i någons sällskap, t.o.m. när det är din underbara fars konstanta umgänge. Jag vet bara hur jag gör för att fungera om jag får vara för mig själv emellanåt.

Vi har flyttat in i huset, och det är helt underbart. Alla saker på samma ställe. Bara ett hem att fokusera på.
Jag flyttade in våra örter för att rädda dem undan vintern, och planterade dem hafsigt i några stora krukor som jag ställde på golv och fönsterkarmar över hela nedervåningen. Nu luktar det rosmarin och basilika och citronmeliss när man kliver in i huset, och allt det gröna gör sig bra mot det vitmålade väggarna och betonggolvet.
Katten är lyckligare än någonsin, för nu får hon vara ute och ränna med grannkatterna hur mycket hon vill. Men mest gillar hon att ligga på ryggstödet av soffan bakom mig när jag läser eller skriver eller tittar på TV, och ibland spinner hon så högt att jag måste burra in ansiktet i hennes svarta päls och ömt viska att hon är världens bästa Katt.

Min psykolog har förklarat att det handlar om balans och acceptans. På hans inrådan köpte och läste jag Anna Kåvers bok ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Acceptera dina känslor, försök inte dämpa eller undvika dem. Notera din tankar, men köp dem inte. De är inte nödvändigtvis sanningen.
Så jag försöker göra det, samtidig som jag jobbar vidare på alla andra saker jag vill bli bättre på, men framförallt fokuserar jag på bibehållandet av det som jag tycker mig ha fått kläm på, så att jag inte faller tillbaka i gamla mönster.
Jag tillåter mig därmed att bli nedstämd av Miley Cyrus video till Wrecking Ball, som för mig är ett kvitto på att vi har långt kvar innan kvinnor känner att de kan betraktas som intressanta utan vara provokativt sexuella, men gläds av att låten är bra, och av att en biograf i staden ska börja visa filmer som klarar Bechdel-testet.
Jag tillåter mig att bli ledsen över den uppenbara fattigdom som finns i vårt land, men passar även på att känna stolthet och glädje över initiativ som Matkassen, och tacksamhet för att jag är i en position att hjälpa.
Balans och acceptans. Acceptans och balans. Bra skit.

Jag impulsköpte även en helt annan bok för några morgonar sedan. På Centralen gick jag förbi Pocketshop och kom på att jag hade läst en recension på en bok som jag ville införskaffa. Dock hade de inte just den boken, och mina ögon drogs istället till topplistan där jag såg ett bokomslag som jag sett på bussar, tåg och på jobbet; 50 Nyanser av Honom.
Jag ser inte på nyheter och läser sällan tidningen, så jag hade ingen uppfattning om vad det var för en bok, bara att den var omåttligt populär. Efter att ha läst ”duktiga” utmanande böcker som kräver eftertänksamhet kände jag mig redo för något enklare och mer lättläst som omväxling, så jag tog en engelsk kopia av den till utseendet välbekanta boken. Medan kassabiträdet tog betalt kallpratade jag lite om att jag inte hade någon som helst aning om vad det här var för slags bok, men att jag fattade att det var någon slags hype eftersom jag sett den överallt. ”Jag chansar”, sa jag, och biträdet nickade tyst. ”Det är inte ofta jag köper en bok utan att veta någonting om den”, fortsatte jag, och hon log avmätt mot mig och gav mig mitt kvitto. Jag reagerade inte så mycket på att hon inte var särskilt pratglad tillbaka, det är ju trots allt Sverige jag bor i.
Det visade sig vara en erotisk roman, vilket du som läser säkert redan visste. Ännu har jag inte kommit till de saftigaste bitarna, men jag har fått höra att den ska vara lite mer än bara erotisk. Snarare kinky, enligt en kollega. Förvisso en pryd kollega, men ändå.
Så här i efterhand kan jag konstatera att kassabiträdet på Pocketshop måste trott att jag var fullkomligt full av skit som hävdade att jag inget visste om boken jag höll på att köpa.
Jamen eller hur tjejen, du har ingen aning om vad det är för tantsnusk du betalar för nu. Eller hur, du bara chansar lite?
Jag klandrar henne inte, det är precis vad jag hade trott.
Jag håller den så att omslaget inte syns när jag läser den på bussen, för jag skäms, men inte för att den är erotisk, utan för att den är helt hejdlöst tramsig och sjukt jävla pinsam. Huvudkaraktären är 21 år och oskuld, och hon blir full för allra första gången i kapitel 3. Det är så att vi ska förstå att hon är en redig tös, för så ska man ju göra som anständig tjej i Land of Gender Equality. Hon blir kär i en 27-årig mångmiljardär som är lång och smal och har perfekta vita tänder, för så stavas ju framgång i USA. Den 21-åriga huvudkaraktären tänker ”wow”, ”holy fuck”, ”geeez, he’s so freaking hot”, ”oh, my…” och liknande djupsinniga tankar hela tiden, och man slungas tillbaka till en university-tid man aldrig själv upplevt men som man ändå skäms för. Den är genant på ett sätt som bara amerikanska böcker kan vara, med ideal som är ihåliga på ett sätt som återigen är unikt just för USA.
Men den är även en sån där bok som inte kräver något i form av analytisk förmåga eller ens en vidare aktiv hjärnverksamhet, och sidorna vänder i stort sett sig själva.

Så jag fortsätter vända tantsnusk-sidor i absolut hemlighet och hoppas innerligt att ingen ska se mig.

2 augusti, 201322 mars, 2015

DIY FTW WTF LOL – hemmagjord deodorant

Ok, håll i er, för här kommer dagens chock; jag älskar DIY.
Att göra saker själv är tamigfan skiten, och hör sen.
Så i väntan på att en söt spermie fastnar i mitt gulliga ägg så tänker jag dela med mig av det jag tycker funkar.

Den primära poängen med att göra saker själv har aldrig varit att spara pengar för min del, även om det såklart är en väldigt välkommen sidoeffekt. Den riktiga tjusningen ligger dock i att veta exakt vad det är i produkterna som jag använder i mitt dagliga liv, vilka ingredienser som är ekologiska, samt vetskapen om att det inte produceras plastförpackningar i onödan för just min vara (en vara som sedan ska transporteras till butiken, där de står på hyllan i X antal dagar/veckor/månader innan jag kommer och köper den, möjligtvis efter att ha tagit mig till sagda butik via något färdmedel som drivs av fossila bränslen).

Men man vaknar ju inte bara upp en morgon och bestämmer sig för att bojkotta schampoo och allt annat man egentligen klarar av att leva utan (även om det säkert är så det upplevs av min pojkvän), utan sådant här sker ju gradvis.
För mig började det nog med något så enkelt som lathet kombinerat med ett behov av en scrub. Eftersom det finns en sorts body scrub som heter sugar scrub, vilket alltså består delvis av socker, något man ju generellt har hemma, så googlade jag det för att se om man kunde göra det själv så jag slapp gå till butiken som låg 20 minuter bort. Det kändes som ett long shot, men Google levererade en hel drös av tips på hur man gör sin egna scrub, och det gjorde jag. Olivolja och socker, och sedan var det hej på dig lena hud.

Och BAM!, då känner man sig genast lite blåst.
Vad fan?! Varför har jag betalat så jävla mycket pengar för skit som jag kan göra hemma för fucking pennies?!
Svar: För att du har varit ett korkat litet får, kära du.
Men det härliga är att du inte behöver fortsätta vara det, du kan få använda hjärnan om du vill! Så det började jag göra, och det kändes ju rätt bra.

Men nog om varför jag gillar att göra saker själv, och vidare till mitt senaste hemmakok, som blev så bra att det utlöste ett skrikande behov att dela med mig; hemmagjord deodorant.

Innan du slutar läsa för att du antar att jag är en svettstinkande trädkramare som tycker att naturen är viktigare än min egen hygien och viktigare än mina medmänniskors luktupplevelser, eller en person som viktigt hävdar att svett inte är äckligt utan helt naturligt etc etc et fucking cetera; jag är inte en sådan person.
Jag har nog lika många parfymflaskor som skor (ack, alla dessa synder) och jag uppskattar inte lukten av svett. Möjligtvis på barn som varit utomhus och spelat fotboll en höstdag; den där fräscha, helt nyproducerade svetten, den går an. Men jag är inte ett fotbolls-spelande barn, och jag gillar inte lukten av svett på mig själv eller mina vuxna medmänniskor.
Så fortsätt läsa, det kan hända att detta trots allt intresserar dig.

De enda deodoranter som jag använt som verkligen funkar (i min åsikt), har innehållit aluminium. Inte lite heller, det brukar komma på andra eller tredje plats i innehållsförteckningen. Jag har provat de utan, men tycker inte att de håller mig fräsch, så jag har hela tiden återgått till Rexonas aluminium-fyllda små roll-ons.
Men.
Aluminium är en produkt som jag generellt vill hålla borta från min hud, som ju då är min kropps största organ och även en portal till insidan av mig. Exempel på andra produkter jag gärna undviker att lägga som ett lager på min hud för att sedan gå runt med hela dagen, men som ingen ifrågasätter min aversion mot, är: T-sprit, bensin, aceton, ammoniak, fosforsyra, kaustiksoda, glykol och terpentin.
Ni fattar grejen.

Det finns påståenden om att aluminiumet i deodoranter är kopplat till bröstcancer/lymfkörtelcancer, och sedan finns det ett gäng studier som dementerar detta påstående. Mina egna efterforskningar leder till att jag inte tror att det finns en direkt koppling, i alla fall inte en bevisad sådan, men å andra sidan behöver jag egentligen inte ett hot om ökad risk för bröstcancer för att sluta använda något rätt jävla kemiskt rakt upp i armhålan. Det duger gott för mig att de kommer i små plastförpackningar från fjärran land och att de innehåller onödig skit som jag måste betala pengar för.
Och sedan finns det såklart ingen studie som kan garantera att det INTE är skadligt på ett eller annat sätt, för garantier finns det inte många av i denna värld.

Men nu till receptet, som till skillnad från vissa andra är SKITENKELT, och dessutom funkar SKITBRA:

5-6 matskedar kokosolja/kokosfett
3-4 msk majsstärkelse
3-4 msk bikarbonat
Några droppar eterisk olja [valfritt]

Blanda bikarbonaten och stärkelsen.
Häll i kokosoljan, och droppa i eterisk olja om du vill ha det (jag använder Bergamott).[pinit]

Jag föredrar att värma kokosoljan i ett vattenbad för att underlätta blandningen, därav instruktionen ”häll i kokosoljan”. Sedan häller jag mixturen i en gammal Rexona rollon-flaska som jag har rengjort. Det är lite struligt att få loss rollerkulan, och ännu lite struligare att få på den igen ordentligt, i alla fall med den Rexona-flaska jag använder mig av. Men det går. Sedan är det bara att rolla på! Se till att skaka den lite innan du applicerar.
Jag började använda den här deon i juli, och då det var den hetaste juli-månaden sedan 1994 så vågar jag tro att det är ett prov som heter duga.

Resultatet: Hemmadeon sköter sig lika bra som Rexonan gjorde, helt utan aluminium och ftalater och alkohol. Den enda märkbara skillnaden är att Rexonan kändes som om den var svår/omöjlig att få bort helt när man duschade. Det kändes strävt även efteråt, men den hemmagjorda deon är vattenlöslig så den tvättas enkelt bort, och armhålan känns återfuktad och len av den.
**Update!** Eftersom kokosoljan bara är flytande vid värme så kan det hända att deon ”stelnar” i flaskan, vilket innebär att den inte fastnar på rollerkulan, utan bara ligger som en kletig massa inuti flaskan. Håll den under en stråle varmt vatten i 15 sekunder om detta händer så mjuknar den och går att applicera igen.

Ingredienser: Kokosfett köper jag i hälsokostaffären eller på Coops ekologiska/fair trade-avdelning. Det finns både med och utan kokoslukt, jag kör med eftersom jag gillar lukten.
Bikarbonat finns i vanliga matbutiker, men då i pyttesmå Santa Maria-förpackningar, så jag köper min på Överskottsbolaget; 11:90 kr för 200 gram. Jag letar efter ännu större förpackningar av bikarbonat på nätet, då det är en ganska fantastisk universalprodukt, men jag har inte hittat något som inte innebär onödigt dyr fraktkostnad.
Tips på detta uppskattas!

Och så ett hett ekonomi-tips:
DIY i all ära, men det finns många saker som man borde låta någon annan tillverka, och en sådan sak är ögonfransböjare. Och kan man inte göra det själv är man tillbaka vid målbilden att istället få den bästa möjliga produkt till lägsta möjliga pris (och plötsligt orkar man inte bry sig om huruvida de är tillverkade i Kina eller inte).
Hursomhelst, den bästa ögonfransböjare jag någonsin ägt köpte jag för fyra veckor sedan på Tiger för 10 spänn. Den är som Kelloggs’ Frosties; GREAT!
Ge den ett försök, funkar den inte så har det bara kostat dig en tia att prova.

Apropå bebisskapandet så är den grejen tillbaka på kartan igen, efter en väldigt kort och ytterst tveksam ”frånvaro”. Nu ska vi räkna ägglossningsdagar som aldrig förr, ännu mer noggrannt den här gången, och vi ska se till att maxa varje månad.

This bitch is gonna get preggo.

2 augusti, 201322 mars, 2015

Rent hår minus schampo = bikarbonat

Om du läser detta misstänker jag att du redan känner till fördelarna med att inte använda schampo för att få rent hår, men annars kan du klicka här.

Jag hade turen att börja med schampo-fritt leverne när jag hade kort hår, vilket såklart underlättade det som en del upplever som en övergångsperiod. Jag slutade helt enkelt tvätta med schampo och använde bara balsam. Lite ovetandes om vad jag höll på med blev resultatet ett emellanåt halvt otvättat hår som jag höll vid god lukt genom balsam, men det var ungefär det jag ville också eftersom syftet var att det skulle bli lättare att styla håret, och inte att det skulle se ut som i en Pantene ProV-reklam.
Lite fett hår = suveränt att styla. Rent och mjukt hår = omöjligt.

Men när håret blev längre blev jag frestad att använda schampo för att få det riktigt rent, så jag vände mig till min gode vän Google för att se vad som fanns att göra annat än att köpa en flaska sulfater. Hittade då trådar om NoPoo och Balsammetoden, och insåg att jag höll på med något som var ett begrepp, även om jag gjorde det lite skevt.
Jag läste på och började göra enligt instruktionerna, och fick ganska omedelbart ett friskt och rent hår. Sedan dess har jag någon gång ibland använt mitt ”sista-schampo” för att få bort eventuella hårprodukter som inte är godkända enligt Balsammetoden och som då är svåra att tvätta bort utan schampo, men nu är det slut även på det:

Nu har jag nämligen avancerat till Bikarbonat + Äppelcidervinäger!
Det är skitenkelt och riktigt jävla bra.

[pinit]Så här gör du:
Förbered med att ta ett par teskedar bikarbonat i en kopp, häll i lite vatten och rör om.
Häll ca 1/2 dl äppelcidervinäger i en bunke och fyll på med cirka en liter vatten. (Om du vill kan du tillsätta ett par droppar eterisk olja för att håret ska lukta efteråt, annars blir det doftfritt. Jag brukar använda bergamott eller lavendel.)

Nu är förberedelserna klara, så in i duschen med dig och blöt håret. Bikarbonatblandningen masserar du in i hårbotten och låter det verka ett par minuter.
Skölj ur håret med vatten, noggrannt.
Det sista du gör är innan du kliver ur duschen att skölja igenom hela håret med äppelcidervinäger-blandningen, både hår och hårbotten. Det är väldigt viktigt att inte skölja håret med vanligt vatten efter din ÄCV-sköljning.
Torka håret med handduk, och/eller lufttorka. Den främst oron man har när man sköljt håret med vinägern är att man kommer gå och lukta surt i huvudet, men den doften försvinner HELT när håret torkat, and that’s a promise. Och man kan inte välja att skippa ÄCV-sköljningen eftersom bikarbonaten gör din hårbotten basisk, och det då behövs något surt efteråt.

Resultat: Håret blir riktigt rent och mjukt, och du som har lockigt hår kommer jubla.
Jag har bara lite vågigt hår, men även det framhävs av den här metoden. Ibland tar jag några droppar olja i topparna om de ser lite torra ut, för dig med lockigt hår kanske det blir bäst att krama in en klick aloe vera-gel.
Jag gör den här tvätten ungefär en gång varannan vecka, och om jag känner att det behövs tvättar jag med balsam emellan. Jag vill inte tvätta med bikarbonat allt för ofta eftersom det är väldigt rengörande, så det görs bara när det behövs en rejäl tvätt.

Hejdå för evigt, schampoo!

16 juli, 201322 mars, 2015

Hårt arbete är inget för någon som drömmer om koma

Den vanligaste av mina utvägs-drömmar är stegen i huset. Det är en stadig metallstege i tre delar som man hakar på varandra, och den sammanbinder vår nedervåning, som ännu bara är ett betonggolv, med vår ovanvåning där sovrummet finns.

Varje gång jag utför scenen i mitt huvud ser den exakt likadan ut. Enkel och fullkomlig.
Jag ser mig själv klättra ned för stegen, jag ser hur jag halkar lite med foten när jag fortfarande är en bra bit från marken, och jag ser mig själv falla. Med ett visst sinne för detaljer leker min hjärna fram en grotesk bild av mig liggandes på golvet, där jag av någon helt oförklarlig anledning landade med huvudet först. Huvudet, som nu pryds av en fylld gloria av djuprött blod, den där riktig murriga färgen som man föreställer sig – troligen tack vare Hollywood – är något mörkare än vanligt blod, eftersom det består av hälften blod och hälften hjärnsubstans.

Så där ligger min hjärna med sitt sinne för detaljer och impregnerar den obehandlade betongen i en färg vi aldrig diskuterat.
Nästa scen är att min älskade finner mig där, men vid det här skedet slutar jag dagdrömma, för här slutar det positiva. Jag stoppar filmen innan jag ser smärtan i hans ansikte. Jag har räddat mig själv från mitt eget liv, och där sätter jag punkt. Delen där en annan människa ska fortsätta sitt liv i sämre skick än innan är inte en del jag gillar, och således inte en som jag behöver engagera mig i. Och den delen är såklart en av alla tusen anledningar till att jag aldrig skulle göra något som resulterar i min egen död, annat än att leva. Det leder ju också till döden.

På plats två av mest förekommande dagdrömmar är ”Bussen och övergångsstället”.
Jag korsar en väg och busschauffören upptäcker mig inte förrän det är för sent. Han smäller sin tunga metallkoloss rakt in i den sköra uppbyggnad vi kallar ’människokroppen’, i detta fallet min. Jag flyger som en delikat vante genom luften, landar hårt och obarmhärtigt på asfalten 10 meter bort, och när förste man hinner fram till mig är jag redan medvetslös.
Och sedan förblir jag så, i alla fall i några månader.
Så ljuvt.

När jag var barn brukade jag drömma om att jag gick till en läkare på grund av av någon envis förkylning eller märklig huvudvärk, men vid undersökningen finner han istället något annat allvarligt fel med mig, något som förklarar varför jag emellanåt är i så dåligt skick.
Ett svagt hjärta, eller kanske en delvis kollapsad lunga; något som allvarligt försämrar mina förutsättningar att leva sunt och friskt och lyckligt, och som snarare gör det mirakulöst att jag klarat mig så här länge. Som barn på 80-talet var man ju inte deprimerad eller nedstämd, då hette det väl i så fall att man var sur, och det vet jag egentligen inte om jag var.
Men redan då drömde jag om en utväg, redan då hoppades jag att livet egentligen inte var så besvärligt som jag upplevde det.

Jag går till psykologen igen. Det är avmätt och trist, vi pratar (såklart) bara om vad jag måste göra annorlunda i mitt liv, och även om det känns bra att få de här små käftsmällarna och instruktionerna för hur jag borde göra och varför, så känner jag inte samma effekt som tidigare. Förra gången jag gick till honom var besöken något av en aha-upplevelse, jag fick helt nya perspektiv och det fanns en glädje i att ta mig an problemen och bli bättre. Nu är jag bara trött och lägger den mesta av min energi på att leta efter genvägar.

Och den här gången har jag kanske även börjat förlika mig med möjligheten att mitt liv aldrig kommer bli mycket mer stabilt än så här, vilket såklart tar udden av alla försök att förbättra och uppgradera sig.

Hårt arbete är inget för någon som drömmer om en koma.

2 juli, 20132 juli, 2013

Ut med det nya, in med det nya

Vi är junkies för det nya, pappan och jag.
Vi tillbringar gärna och ofta våra helger med att köpa nya saker. Förvisso grejer vi behöver, men jag tror ändå vi gillar själva inhandlandet lite perverst mycket.
Lyckligtvis gillar vi ju även bra deals, på ett sådär charmigt småländskt vis.
Tycker i alla fall jag som är smålänning.

Nu har vi en trädgård, och med den kommer massa nya ”behov” att tillgodose. På bara ett par veckor har vi köpt ett trädgårdsmöbelset, trimmer, blommor, örter, jord, mer jord, fantastiskt många fler liter jord, gödsel, planteringsredskap, utomhusbelysning, grässpridare, och mycket, mycket mera. Vart tusenlapparna försvinner är inget mysterium, det är bara en lista för lång att hålla reda på. Kanske lika bra det.

Men det finns ändå ganska många kloka investeringar i allt det här shoppandet. Mitt bland alla påsar KRAV-märkt planteringsjord har vi t.ex. inhandlat varsin begagnad cykel, och från Kina kom ett [i slutändan på tok för dyrt] elcykel-kit som vi beställde på nätet. Det är ett relativt enkelt kit, bestående av ett framdäck med inbyggd motor, ett batteri som man fäster på pakethållaren, och lite sladdar däremellan. (Bilder på den oerhört geekiga techno-monstrositet som cykeln nu förvandlats till följer).
Detta kit konverterar alltså en helt vanlig cykel till en helt sjukt ful men mycket mer spännande elcykel, och för din ekomaniska moder är detta den absoluta höjdpunkten av vårt oupphörliga shopping spree.
Tanken är både miljövänlig och ekonomisk; vi kommer cykla de 1,2 milen till och från jobbet när vi äntligen bor ute i huset, och för att orka trotsa den skånska blåsten kommer vi då ha hjälpmotorer på hojarna. Per laddning kommer man 3-5 mil, och att fullt ladda ett helt urladdat batteri kostar 1 kr i el.
1 KRONA.
Alltså kommer vi bara behöva betala en spänn för [helt förnybar] energi varannan/var tredje dag, vi betalar ingen trafikskatt eller försäkringspremie, och vi kan parkera var som helst i stan. Det hela låter faktiskt som en god investering.

Igår var den stora dagen då vi för första gången provkörde el-monstret. Den gick fort, nästan lite väl fort. Det var förvånansvärt enkelt att sätta ihop, även om vi aldrig fick cruise control att fungera, men så var det kanske lite over the top också. Vi kommer ju inte mata motorvägar i flera timmar, för riktigt så snabb är den inte, så något verkligt behov för farthållare finns kanske inte. Men man vill ju såklart max-pimpa sitt nya fordon.

Då den kinesiska leverantören fick oss att tro att vi aldrig ens skulle få våra paket genom att vara helt fantastiskt oprofessionell så snart betalningen var genomförd så är det en sann glädje att idag, 5 veckor efter att beställningen lades, i alla fall ha fått 3 av 4 kollin. Två batterier och ett framhjul har framkommit till sin destination, det andra framhjulet sitter tydligen fast i tullen en stund till. Men så snart det är ankommet och påmonterat så får det fan vara nog med det här eviga regnandet, för då ska jag och min lelle bubbe ut och hoja loss!

Kidden låter sig väntas på. Månad efter månad är livet bara en helt vanlig menscykel, inte ens en spännande skengraviditet att hänga hoppet i. Jag provade att sluta tänka på det, att sluta skriva om det, att sluta räkna dagar innan och efter ägglossning, med förhoppningen att den minskade stressen gällande fertiliteten skulle öka möjligheten för mina söta äggledare att snappa upp en liten spermie. Än så länge har det inte funkat, men så är väl inte det här med graviditet en beställningsvara heller. Men det är ändå skönt att livet inte längre handlar om förhoppningen och besvikelsen att vara med barn. Jag tror nog mer på att leva gott, stressa så lite som möjligt, knulla friskt och invänta att min kropp tycker att det har blivit läge.
Det är ju ändå hon som bestämmer.

4 juni, 201322 mars, 2015

Sol, vind och katten

Katten vill alltid följa med mig in på toaletten när jag ska kissa. Hon sätter sig nära mina ben och stirrar på alla skarvar och utrymmen där silverfiskar kan finnas, och pupillerna utvidgas till den milda grad att de nära på utplånar hennes irisar; hon är i jaktläge.
Men inget villebråd finns att finna, för hon har redan rådit bot på det lilla bestånd av silverfiskar som en gång fanns i mitt badrum. Istället plockar jag upp henne och lägger henne i mitt knä. Hon tycker inte om att bli klappad så mycket, men detta är ett av få tillfällen då hon inte bara tillåter det, utan faktiskt verkar gilla det. Jag undrar exakt vad det är hon gillar med att ligga i knät på en kissandes människa.

Apropå kiss; hon kissade på en kudde idag. Som en protest, läste din pappa på nätet. Protest mot vad var det däremot ingen som kunde berätta.
Det kom lite på hörnet av ett täcke också, jävla jävla skit. Då är det är extra tråkigt att inte ha egen tvättmaskin i lägenheten, istället måste man boka tvättstuga.
Hej u-landsliv. Det känns fan inte ok att behöva vänta på sin tur innan man kan bli av med kattpiss på ett täcke.
Hus vs Lägenhet, 1-0.

Jag hade en dröm om katten i natt. Vi var tvungna att ta med henne i en bil någonstans, men pga eventuella allergiker kunde vi inte ta med henne in i byggnaden vi skulle till. Diffus dröm, som så ofta, men vi fick ta oss igenom en hinderbana innan vi kom till en enorm simulator, där vi bland annat hoppade utför ett stup, fullt medvetna om att det bara var ett spel och att vi inte kunde göra oss illa, men med fördelen av att känna pirret i magen. Efter 70-80 simulerade meter förvandlades det pirret till ett nästan krampaktigt sug.
I simuleringen var många saker verklighetsbaserade, såsom att vi hade en katt, och att hon väntade i bilen. Plötsligt får vi se ett inklipp från kattens tillvaro, och vi ser hur hon är på väg att dö av syrebrist i den instängda bilen, troligen påskyndat av stressen hon upplever när man lämnar henne ensam. Pappan din försäkrade mig att det bara var på låtsas, men jag fann ingen tröst i det, det var för verkligt, så jag sprang ut ur simulatorn, och utförde hela hinderbanan igen, baklänges den här gången och med den höjda svårighetsgraden av tävlande som sprang åt motsatt håll hela tiden. Jag störtade ut ur byggnaden och fram till vår parkerade bil där katten satt, livrädd men inte döendes. Jag öppnade dörren och plockade upp det lilla skakande livet och tryckte henne mot mig tills hon lugnade ner sig.
Och som tack för att jag kom till hennes undsättning i natt väckte hon mig i morse, lade sig bredvid mig i sängen och lät sig bli klappad.

Vi är lite oroliga för att hon lämnas ensam i lägenheten för ofta. Hon är utekatt egentligen, men här i stan kommer det inte på fråga, så här är hon instängd på 39 kvm hela dagarna. Det enda roliga som händer är ju när vi kommer hem, och den absoluta höjdpunkten är när någon av oss leker med henne med det vita bältet, men vi jobbar långa dagar, och det är inte alltid man orkar leka när man kommer hem.
Troligen är vi är hemma på tok för lite för att kunna erbjuda henne tillräcklig social stimulans, och troligen är det inte så jävla kul att sitta inne hela dagarna och titta ut genom fönstret på alla som inte är instängda, men det är dessvärre inte mycket vi kan göra åt situationen i dagsläget.

Men misströsta ej, kisse lille! Husbygget har kommit igång nu. En stor jävla järnbalk som var tvungen att sättas upp innan något annat kunde ske är äntligen på plats, och nu börjar själva arbetet med att dra vatten, avlopp och el. Och när det väl är gjort, och våra hantverkare kan gjuta grunden, då går resten ganska snabbt.
Nu följer sena datorkvällar med 3D-planeringsprogrammet, diskussioner gällande placering av lampor och eluttag, och den stora frågan om huruvida vi ska lägga golv eller köra på polerad betong. Det ska gjutas en egen bänkskiva också, så vi kommer sitta klistrade vid skärmarna läsandes trådar från diverse forum där andra hemmabyggare gett sig på samma sak.

Som de stolta, ivriga hus- och trädgårdsägare vi är har vi tillbringat de senaste helgerna med att påta i trädgården, för detta att ha en trädgård när den svenska sommaren knackar på dörren kan vara något av det ljuvligaste som finns. Pappan har rensat rosenbuskarna medan jag har klippt gräsmattan med vår batteridrivna gräsklippare som jag älskar mer än någon annan gräsklippare (vilket verkligen inte säger mycket), och vi har till och med införskaffat ett trädgårdsmöbelset för en fantastiskt låg peng. Det får man unna sig.
Dagen efter att bord och stolar fanns på plats drogs pappans stolthet fram, och då pratar jag inte om könsdelar, utan Weber-grillen! Den har inbyggd termometer, vilket jag har förstått är skiten i grillvärlden. Det var lite för kallt och det kändes som det hängde ett konstant löfte om regn i luften, men det var ju ändå grillning på vår trädgård, vilket är winning i de flesta kategorier. Att sedan kunna gå mindre än 100 meter för att komma ner till en utsikt med solnedgång över havet, där solens sista strålar draperar vår vackra bro i rosa och guld, det är winning i varenda jävla kategori som finns.

Så nu, lille katt, nu behöver du bara hålla ut några månader till nu, sen ska du få fånga näbbmöss i trädgården igen. Och jag kan nästan lova dig att det finns en och annan silverfisk i huset också.

26 maj, 201322 mars, 2015

Jag vill ha kuk

Jag önskar jag hade kuk.

Det är inte fråga om klassisk freudiansk penisavund, det är bara ett stilla konstaterande att livet ibland kan vara en hel del lättare som man.
Det gäller inte alla män, och det är inte heller den manliga befolkningens fel att det är så.
I allmänhet.
Men i vissa fall så är det det, i synnerhet.

Jag sörjer för oss, vi som drömmer om jämställdhet.
Jag önskar nästan att jag vore lite mindre angelägen och lite mer ok med det historiskt sanktionerade förtrycket som egentligen bara ändrar skepnad över årens lopp.”Förtryck?!” utropar någon indignerat (möjligtvis en man). Ja, förtryck, svarar jag (helt säkert en kvinna).
Eller tycker du kanske att det är rimligt att kvinnor, efter alla dessa år av snack, fortfarande bär det största lasset i hushållet?
Annars förstår jag inte varför någon skulle motsätta sig ordvalet ”förtryck”.
Det finns på fler platser, såklart. Överallt i samhället ser man det. Det läggs mer fokus på hur kvinnliga politiker/idrottare/skådespelare/medarbetare etc ser ut i än vad som läggs på deras faktiska kompetens/talang (tänk Seth McFarlan på Oscarsgalan och ”We Saw Your Boobs”-låten). Det är tidlös nedvärdering, ett helt vanligt, gammalt hederligt förtryck.
Men jag vill återgå till varför det fortfarande är ganska ok att kvinnor gör överlägset mest i hemmet.

För det är så här: från alla mina kvinnliga vänner hör jag samma jävla saker, och det har jag gjort i alla år. ”Han hjälper inte till, han handlar aldrig, han kan låta det vara skitigt på toan hur länge som helst, det känns som om allt ansvar gällande hushållet ligger på mig”. Etc, etc, et fucking cetera. Och jag har sagt samma sak till mina vänner.

Kvinnorörelsen och jämställdhet är inte på väg någonstans, det är bara små, små steg som tas då och då, på några få ställen, och för dessa förväntas man jubla. Man förväntas glädjas över och uppmuntra honom för att han faktiskt plockade undan koppen helt själv, eller för att han har bäddat sängen flera dagar i rad, istället för att vara en jävla bitch (”bitch” = kravställande kvinna) som istället förväntar sig att det ska delas på alla sysslor, med en gång.
Det ska mjäkas och gullas och ha förståelse så in i Norden, för det här ju är nytt för honom. Med andra ord; man ska ha förståelse för att han såklart inte vill släppa den bekväma positionen som utövare av ett accepterat förtryck.

Försvaret: Men det kanske inte är viktigt för honom att ha det rent? Det kanske inte är viktigt för honom att sova i rena lakan?
Åklagaren: Nä. Och då kanske det inte känns lika viktigt för kvinnan i fråga att dela boende med honom heller. Sayonara mutherfucker!

För om hennes val står mellan att a) leva i smuts som en heroinmissbrukare, b) konstant städa undan efter någon som lika gärna hade kunnat vara heroinmissbrukare, och c) bo själv, så väljer hon kanske det tredje alternativet.
Hon kanske inte kan leva och må bra i ett smutsigt hem, men hon kan inte heller tillåta sig själv att curla en vuxen man utan att känna att hon ger varenda feminist och hela jämställdhetskampen en käftsmäll som får saliven att flyga.
Hon kan däremot bo själv.

Problemet är att det är svårt för henne att ha en meningsfull relation om hon inte delar boende med sin partner. Tanken på att skaffa barn när man bor på två olika ställen känns märklig för henne, och det är inte vad hon vill ha eller vad hon föreställt sig. Men tanken på att gå och plocka undan och städa och handla och tvätta och ansvara för ett hushåll med två vuxna när ett barn planeras känns om möjligt ännu mer märkligt.
Hon vill bo med sin partner, hon vill dela liv och allt annat med honom, men hon vill inte känna sig som en jävla sucker. Deras relation ska väl ge dem båda något? Den ska väl inte ge henne en större belastning än om hon levde själv? Är det kärlek, att få en ännu större börda?

Och om det inte är viktigt för honom att det är någorlunda rent för sin egen del, och det inte blir viktigt för honom genom att det är viktigt för hans partner, så kan jag lista några saker som isåfall inte känns särskilt viktiga för henne;
– Det är inte viktigt för henne att dela på deras utgifter.
– Det är inte viktigt för henne att handla mat till någon annan än sig själv.
– Det är inte viktigt för henne att tvätta någon annans tvätt än sin egen.

Den enda strimman av hopp är att jag känner till män som inte är som ovanstående. Dessa män ”hjälper” inte till med hushållsbestyren, eftersom det (åtminstone delvis) är sina egna behov som de tillgodoser. Hur kan man hjälpa till i sitt eget liv? Hur kan handla toalettpapper till sig själv klassas som att hjälpa till?
Dessa män är kanske de enda sanna, manliga feminister jag känner. För feminism handlar nämligen inte primärt om huruvida man tycker att kvinnor ska tjäna lika mycket och bedömas likvärdigt vid rekrytering av VD-tjänster. Det handlar om att se till att våra kedjor och kättingar från ett 50-tal där en kvinnas primära roll var att serva sin inkomstbringande make vittrar sönder och försvinner en gång för alla.

Så till dig som är man: säg inte att du slåss för min kamp, våga inte gå i mina tåg, innan du sett till du är jämställd i din egna relation.
Och till dig som är kvinna är budskapet detsamma.
Det är inte någon annans kamp, det är din, och min, och vi måste alla utkämpa den tillsammans, idag.

19 maj, 2013

Resultatet

Det finns bara så många förhoppningar man kan ha inför en utlandsresa tillsammans med sin partner, i alla fall om man är realistiskt lagd som jag (oftast) är.

Min förhoppning inför resan var denna:
att vi skulle skalas av från all alldaglig skit som man har likt ett hölje över sig när man bara är mitt uppe i vardagen, och kunna se varandra i ett klarare ljus, och att vi i detta ljus skulle se vad vår relation verkligen var, vad den verkligen bestod var, och vilka styrkorna/svagheterna var.
Men där fanns såklart också en farhåga. Främst bestod den kanske av att vi efter denna rena, nakna version av varandra (och oss själva) skulle inse att det vi hade inte var mer än en gemensam kamp för något som var svårare än värdet av densamma. Alltså att man hade påbörjat något och gett sig fan på att få det att funka, men att man aldrig stannat upp och utvärderat om det ens hade potential eller tillräckligt egenvärde för att överleva i långa loppet.
Jag ville att resan skulle bli det stoppet, det där skärskådande ögonblicket när vi ser relationen för vad den egentligen är, och någonstans var jag såklart lite rädd för att den kanske skulle visa sig vara något annat än jag hela tiden trott.

Men det visade sig att jag inte hade något att vara rädd för.
Alls.
Om något blev jag glatt överraskad.
För det visade sig att utan vardagliga bestyr och den konstanta stress/förbittring/trötthet/irritation som jag upplever över hushållssysslors och ansvarsområdens orättvisa och fantastiskt ologiska fördelning, utan den var vi hur bra som helst.
Klart vi bråkade ett par gånger, ingen längre semester är väl fullkomlig utan ett praktgräl någonstans längs vägen, keeping it real och allt det där (om ”real” nu består av lite syrliga kommentarer och smällande dörrar.)
Men en överväldigande majoritet av tiden var vi de bästa av vänner.
Vi var faktiskt världens bästa par.
Plocka valfri superhjälte, övernaturliga krafter inkluderade, och låtsas att denne inte bekämpar brottslighet i Gotham eller dylikt, utan snarare har som högsta kall i livet att vara en hejdundrans superbra flick/pojkvän.
Vi stötte på problem, vi löste dem tillsammans, vi lyssnade på varandra, vi anpassade oss, och när någon liten konflikt emellanåt uppstod backade vi bägge så att den kunde lösas upp och förintas. Och framförallt så hade vi så kolossalt jävla kul tillsammans.
Kort sagt; vi var det där paret man alltid undrat om det verkligen finns. Det där paret man viskar lögner om för att de ska framstå lite sämre, lite mer som en själv.

Vi lärde oss mycket om varandra, och om vårt förhållande. Vilka styrkor vi har, och hur vi bygger vidare på dem. Vilka svagheter och fällor som finns.
Men mer än något annat: vi lärde oss hur mycket mer vi fick när vi gav.
En ovärderlig insikt, ett vinnande koncept utan dess like, för när en insats ger så mycket i avkastning så omgående måste man vara näst intill efterbliven för att inte bara fortsätta på samma väg. Något som funkar så bra är man inte snabb att överge om man har en lagom fungerande hjärna.
Man får när man ger. Det där din mamma sa när du var barn, det där om att det är finare att ge än att få och som alltid gjorde dig lite kallsvettig om det nämndes i närheten av julafton eller din födelsedag, det var ord vars innebörd omgavs av rubininfattade guldtackor, och du borde guldtacka henne för att hon delade med sig av sin visdom.
Jag tror att de lyckligaste människorna på jorden är de som är mest generösa med sig själva, sin tid och energi. Food for thought.

Men det verkliga provet kommer kanske trots allt först nu när vi kommit tillbaka hem till Sverige och vardagen, för även om vi otaliga gånger svarade nej på frågan om vi var på smekmånad under resan, så var vi faktiskt just det på ett sätt. Att ge och få glädje, lugn, trygghet, kärlek och uppskattning på en tropisk ö i paradiset är såklart något helt annat än att ge och få detsamma här hemma, efter en halvtrist arbetdag, med mensvärk och en något för tidig tvättid inbokad nästa morgon.

Inför det provet har vi nu ett genuint fundament att stå på.
Allt vackert jag trodde om oss innan vi reste iväg bekräftades under resan, och allt det jag trodde var problem visade sig vara mycket mindre problematiska än jag tidigare trott.
Det ska nog gå.

På ett av flygen såg jag filmen ”Juno” för kanske fjärde gången. Hon ändrade sig gällande den planerade aborten när hon fick höra att barnet i magen har naglar från vecka 11.
Bara så du vet; du är välkommen med dina naglar närhelst det passar dig, grynet.

27 april, 2013

Resan

Vår första resa kan bli vår sista.
Det uppfattade man om man lyssnade noggrant på vad han sa vid senaste krissamtalet gällande den här relationen. Han talade om resan som ett test, något slags do or die.
Sedan tog han tillbaka det, men jag vet inte om det spelar någon roll. Jag vet inte om det är något man kan haspla ur sig efter sex månader och sedan backa från.
Alla dessa ord som man säger men sedan tar tillbaka, de har redan uttalats, och de har redan slagit rot någonstans i den andra personen. Och det tar tid att plocka bort dem igen.

Det har inte varit så bra mellan oss på sistone. Oftast har det pendlat mellan irriterat och helt ok. Ibland väldigt bra. Men emellanåt har pendeln svingat sig hela vägen till riktigt jävla dåligt, så pass att vi ledset konstaterat att ingen av oss orkar ha det så.
Därav krissamtal. Och därav baby on hold. Så hette det först i alla fall, vad som blev den slutgiltiga domen förblir något oklart för mig.
När man väl föreslår att man kanske ska vänta lite med att skaffa barn, och i synnerhet när han medger att han nog tänkt den tanken ett tag, då har man tagit ett saftigt kliv bakåt i sin tvåsamhet. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel riktning, ibland måste man gå tillbaka och göra om saker för att de ska bli rätt. Men det klivet gör ont.

Min väns bästa kompis dog av ryggmärgscancer för ett par veckor sedan. Han blev 33 år gammal. Vännen säger att ända sedan hans bästis insjuknade har han haft svårt för att bli upprörd och irriterad över småsaker på samma sätt som tidigare. Hans bästis skulle aldrig lägga tid på att störa sig på sånt som egentligen inte spelar roll. ”Jag blir förbannad när folk klagar på vädret och tycker att det har förstört deras dag. K la inte en minut på sånt, han var bara glad att överhuvudtaget få leva den dagen.”
Visa ord att leva efter. Visa ord som jag idag inte lyckas leva efter. Kanske hög tid att se vad man kan göra åt det.

17 dagar i Asien med bara varandra som sällskap.
Det kan låta som ett dystert upplägg, men jag ser det som en möjlighet att se verkligheten av vår relation, avskalad från alla vardagliga bestyr som jämt kommer i vägen och svärtar ner. Jag ser det inte som ett test, utan snarare som vår chans att bevisa för varandra att vi är rätt. Det kommer inte finnas någon smutsig disk att sura över, ingen flottig spishäll eller otvättad tvätt att bli stressad över. Men det kommer finnas andra utmaningar, som sena bussar och hotellrum som inte motsvarar bilderna på hemsidan, och jetlag och dålig mat, och vägglöss och spindlar och mögel och brända axlar. Vi kommer få möjlighet att öva oss på att samarbeta, något vi verkligen behöver bli bättre på. Det kan man såklart öva på här hemma också, men det är ju roligare i ett varmt, soligt land med billig mat och vita stränder och kristallblått vatten. Väldigt mycket blir roligare på såna platser.

18 april, 201326 april, 2013

Vuxenpoängen ösregnar

Man åker ut till stugan när man känner för det. Över helgen, sådär lagom borgerligt. Det blir väl snudd på en full tank dit och hem igen, men det är det väl värt för att komma bort från stan och få elda i öppen spis och komma hem och lukta brasa.
Vi kör dit med bilen. BMW. Om den har farthållare? Ja GUD ja, hur ska man annars orka köra några längre sträckor?

På något sätt, av någon anledning, är det fantastiskt svårt för mig att inse att detta faktiskt är en del av mitt liv, och att sommarstugan inte är min farbrors, eller min killes föräldrars, utan att den faktiskt tillhör honom, min kille. Jag har alltså en kille som inte bara har en fungerande bil, utan även sommarstuga, och detta utan att vara 15 år äldre än mig. Det känns nästan överklass.
Men det är inte överklass. Det är bara så här det är man är 32 år. Då är det ganska normalt. Stugan är bara ett resultat av att min karl en gång gjorde en tursam investering i en lägenhet som sedan ökade markant i värde lagom till säljdags, vilket någonstans måste ha sammanstrålat med hans önskan om att skaffa en stuga. Och om jag känner min kille rätt var stugan en bra affär, ett renoverings-objekt där man genast rev ut fula mattor och började slipa de vackra plankgolven under, och målade vitt överallt förutom i ett rum som istället tapetserades i kolossalt tantiga mönster.
Och att ha bil är inte sådär fruktansvärt banbrytande.

Temat i vår stuga är för övrigt just tant, och gubbe, som sig bör. Vad gäller väggarna är vi dock mer specifika än så; där ska det vara tantigt och virkat. Vi har hittat ett antal riktigt dåliga/konstiga/oförklarliga virkade motiv i varierande storlek i diverse secondhand-butiker. Vi har t.ex. kvinnan som sitter och knypplar i balklänning, det enorma rådjurstrynet, familjen som står uppradad och tittar på ett skepp till havs, med flera. Vi snackar riktiga godbitar här. Vi har såklart även en Jesus-ikon på hyllan ovanför öppna spisen, för tanter och gubbar är religiösa, eller i alla fall gudfruktiga på ett lagom kristet sätt. Jesus-ikonen är dessvärre icke virkad.
Och allt är självfallet begagnat, förutom soffkuddarna. Dem syr jag själv, på symaskinen som jag tar med mig till stugan, något som förvärvar mig skyhöga tant-poäng.

Den här helgen var vi lika tantiga och gubbiga som vanligt, men vi passade även på att vara sådär härligt tok-svenniga. Vi gjorde nämligen tacos till middag! Att äta tacos när man vill ha det lite festligt måste ändå vara något av det svennigaste man kan ta sig till, ett fenomen som kanske bara slås av den fantastiska rätten Flygande Jakob, förutsatt att man inte bara tillagar och äter den, utan även talar högt om hur god den var. Högsta poäng kammar man hem om man smäller till med att kalla den sin favoriträtt.
Så där satt vi på en lördagkväll och åt tacos och drack rödvin i en liten röd stuga med vita knutar djupt i den småländska skogen med Monica Zetterlund sjungandes ”Sakta vi gå genom stan” i bakgrunden, och den absoluta svennigheten var med ens ett odisputabelt faktum.

Den här helgen sjönk en insikt slutligen in; min kille är inte någon förmögen bankir som jag har en affär med. Min kille är någon jag delar liv och boende med, och min hjärna verkar äntligen ha slutat tänka på stugan som ett ställe han köpte tillsammans med sitt ex, eller ett ställe dit han åkte med den där tjejen han dejtade innan mig, och istället blir den vår stuga, som vi inreder enligt vår efterblivna humor (det är ju bara en tidsfråga innan en virkad Jesus-ikon pryder vår sovrumsvägg).
Och det var nog också här någonstans, mitt i den insikten, som jag insåg att jag kanske borde betala för hälften av driftkostnaderna. Jag är trots allt hysteriskt mycket för jämställdhet, och om det var jag som ägde stugan och fadern till mina kommande barn följde med och njöt av den varannan helg utan att erbjuda sig att dela på kostnaderna så hade jag tyckt han var en jävla tölp.
En förmögen bankir hade tillåtits plåga mig med konventionell ojämställdhet genom att alltid betala för allt, men min jämngamla kille åtnjuter inte samma privilegie.
Tough luck, babe, men nu delar vi på stugans elräkning.