Ett barn blir till – Sida 11 – Att våga skapa ett liv trots att man vet hur det är att leva

13 april, 201326 april, 2013

Nördarna kommer!

Din pappa och jag har börjat träna. Tillsammans.
Det är kul, det känns lite som ett projekt, som när vi fusk-renoverade tvättstugan.
Vi är väldigt bra på att snöa in oss på saker, väldigt bra på att gå in med 100% och ge saker en ärlig chans. Trots att jag är den som historiskt sett alltid tränat, medan din far mest verkar ha gjort det till och från utan någon tydlig kontinuitet, så var det han som drog igång det. Den primära motivatorn var att han skulle vara 5% snyggare när vi åker på semester, men hans orubbliga målmedvetenhet smittade av sig på mig. Extremt otippat att det skedde på det hållet, men minst lika välkommet. Jag hade ledsnat lite på träningen, jag tyckte plötsligt det var jobbigt och tidskrävande att masa iväg mig till gymmet, men genom din far fick jag en välbehövd nytändning.

Så nu köper vi massa balla pulver i enorma förpackningar med svart och röd text i affärer som expedieras av män som är onödigt stora, män som helt på egen hand är ansvariga för jordens matbrist. Vi köper shakers och kosttillskott och nya träningskläder, hela kittet. Vi planerar våra dagar utifrån träningen, har shake-dejter på jobbet när det är dags att fylla på depåerna med protein, och innan vi går till gymmet diskuterar vi in i detalj vilka muskelgrupper vi ska träna. Vi går på olika gym, vilket ger oss möjlighet att mötas upp och återge hur våra respektive pass gick på stans dyraste Coop efteråt, där vi inhandlar ännu mer protein, nom nom nom. Jag har nu blivit den där innehållsförtecknings-lusläsande tönten man ser och fnyser åt, och igår när vi skulle laga kebab upptäckte jag att vegansk kebab har hela 27% protein. Det är tydigen mer än i ”riktigt” kebabkött (eller hästkött, vem vet). Pappa var mycket imponerad, av allt förutom priset. Han tyckte till och med att den var godare än Coops kebabkött när vi på kvällen lagade till den. (Jag vet inte varför jag bryr mig, men jag tycker det är lite jobbigt när folk säger att vegetariska substitut är äckliga, och av samma diffusa anledning blir jag oförklarligt glad när någon gillar det så mycket att de föredrar det framför det som kopieras.)
Du är såklart nyfiken på framstegen, och jag ska inte hålla dig på halster. Din pappa är redan 7% snyggare än han var när han började, och då ska nämnas att han började på stadiga 110% av over-all handsomeness. Själv har jag bara gymmat två gånger än, och jag är således nu 0% snyggare. Men ändå.
Det glädjer mig även att kunna meddela att vår senaste hobby är bra för dig, den hjälper i alla fall förutsättningarna för skapandet av dig. Jag mår ju bra av träning, både fysiskt och psykiskt, och jag känner att det hjälper mig stressa mindre. Stress ska man ha mindre av, folsyra ska man ha mer av. Är lika med graviditet.
Nu ska bara far din sluta ta varma, spermie-fientliga bad varenda jävla dag.

Du får alltså två fantastiska nördar till päron. När far och jag delar ett gemensamt intresse finns det inga gränser för hur långt vi kan grotta ner oss i sagda ämne, och det faktum att vi är nördiga är inget som stör oss. Vi är ju nördar tillsammans, då är det ingen fara. När vi varit duktiga på gymmet belönar vi oss med lite extra av Rydbergs Vitlökssås på kebaben och high-fivar vår egna förträfflighet. Tänk Wayne och Garth i Wayne’s World.
Det är kort sagt en jävla tur att vi har funnit varandra.

Vi må vara lite avskärmade från den verkliga verkligheten, lite egna. Vi har skapat en värld avsedd bara för oss och fyllt den med det vi tycker är roligt. Vi gör oss inte till för att vara som andra, om något tycker vi nog det är charmigt att vara udda tillsammans. Det finns säkert en uppsjö av nackdelar med att ha sådana föräldrar, men kanske kommer du som ett resultat bli en person som accepterar och värdesätter att människor är sig själva, och framförallt en person som vågar vara sig själv, oavsett hur avvikande du är.

Och som en helt orelaterad avslutning;
Jag vet att jag inte delat med mig av några bilder på hur din mor och far ser ut. Men om du är nyfiken på hur din mamma ser ut kan du titta på bilden nedan. Enligt din far är jag nämligen på pricken lik henne.

9 april, 201312 april, 2013

Käre Gud

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag aldrig hör av mig. Det beror främst på att jag inte tror på din existens, no offense.

Men nu har jag några grejer som jag vill ta upp med dig.
Jag kan väl börja med att tacka för att jag fick en frisk och funktionell kropp. Den är bra på både beachvolleyboll och löpning, och faktiskt en hel del andra grejer. Den är inte särskilt benägen att lagra fett, och beroende på vilken epok man lever i är det ju olika bra. Grottmänniskan ville gärna ha lite extra hull som skydd mot vinterns kyla, även barockens kvinnor hade varit tämligen missnöjda med min kroppshydda, men för den epok jag landade i, sent 1900-tal, så funkar min figur fantastiskt bra. Dålig blodcirkulation och ett immunförsvar som är lika med noll, men i övrigt är den helt ok.
Gällande min kropp har jag alltså inga klagomål.

Däremot har jag en stilla undran beträffande mitt psyke. Inte för att låta otacksam, men varför förse någon med en bra kropp om man nu ändå har tänkt att utrusta densamma med så exceptionellt bristfälliga mentala förmågor? Det är rent slöseri.
Mig hade du lika gärna kunnat ge en riktig skitkropp, defekt och oduglig. Dålig kvalitet, Made in China, det hade varit ok för mig. Vad hade du tänkt att jag skulle ha en användbar kropp till? Jag tillbringar ju stora delar av min lediga tid till sängs, bakom fördragna persienner, oförmögen att ta vara på dagen. Jag ligger där som ett aktivt fuck you åt alla som någonsin yttrat orden ”carpe diem”, samtidigt som jag önskar att jag kunde göra just det. Eller att jag kunde göra något alls.
Varför denna friska kropp? Jag har inte ens en liten allergi, inte den minsta lilla astma. Varför får jag en så välfungerande fysik, jag som inte ser lediga dagar som möjligheter att göra något kul, utan istället upplever dem som en enorm stress som jag gång på gång kollapsar under. Lediga dagar är något jag kastar bort på att ligga i sängen och gråta och känna ömsom självömkan, ömsom självförakt, något jag sedan får panik och dåligt samvete för när klockan blivit åtta och det är mörkt ute och jag inte gjort ett skit, och inte ätit något, utan bara legat och ältat meningen ”detta är slöseri med liv” i en enda lång evighets-loop. Det behövs ingen särskilt bra kropp till det.
Och dessa tankar, alla dessa trängande, kvävande insikter om livets poänglöshet, och då i synnerhet mitt egna livs poänglöshet, de övertygar mig om att min älskade kommer lämna mig, för vem står ut med någon som mig? Ingen kärlek i världen är stark nog att stå pall det här, det förstår jag ju.
Och ju längre jag ligger där, desto mer grottar den övertygelsen ner sig i mina hjärnrötter, där de lindar in sig i rot efter rot, tills de förgiftat hela stammen och allt långsamt vittrar bort. Och när detta väl hänt är jag knappast mer benägen att plötsligt lyckas kliva upp och vara normal, för när den tanken väl slår rot blir allt så ofantligt mycket svårare. Då blir det vin och Atarax för hela slanten, bara för att ta udden av det allra värsta.
Så varför fick jag en fungerande kropp?

Om du har tänkt till ens det minsta i sammansättandet av mig så har du i alla fall sett till att mina äggstockar är obrukbara, så att jag inte kan bli med barn, för det går ju helt ärligt inte. Man måste nog vara en smula bättre på att leva, man måste nog vara ok med sin egna existens lite oftare än varannan vecka, och man måste väl veta hur fan man gör för att älska sig själv först.
Men du verkar ju inte ha tänkt till särskilt mycket alls, så risken är väl att jag visst kan bli med barn, risken är att denna helt felfria, högfunktionella, epok-riktiga lekamen har utrustats med mänsklighetens mest välmående fortplantningsorgan. Och så blir jag gravid, och så går allt så bra så bra, och mitt barn föds friskt och vackert. Och barnet kommer överleva alla de hot som nyfödda barn kan utsättas för, barnet kommer vara starkt och uthålligt och klara sig.
Ska jag då sitta där med ett friskt barn, medan kollegan och hans tjej, hon som säkert skulle blivit en strålande mamma, blir helt utan?
Ska jag – som ibland inte ens vet hur man kliver ur sängen – sitta där med ett friskt barn, medan Isaks mamma , som säkert hade blivit en fantastisk förälder, inte fick behålla sitt?

Det var bara det jag undrade.
Hur fan tänker du?

4 april, 201322 mars, 2015

EKO EKO EKO

Mitt lilla vackra ännu ofödda men ack så efterlängtade barn,

När vi väl träffas kommer du nog uppfatta mig som något av en eko-hippie.
Du vet vad jag menar, en sån där som sätter miljön och respekten för denna framför sin egna bekvämlighet.
Vaddå, som att återvinna? tänker du, och det är väl riktigt, antar jag. Det är ju inte det absolut mest bekväma att sortera sitt avfall och sedan slänga det i olika behållare beroende på vad för material de producerats av, det lättaste hade ju såklart varit att bara slänga allt i samma kärl.
Men jag menar en hel del mer än så.

Vad jag framför allt talar om är att vara ekologisk gentemot min kropp. Den mamman du kommer bli tilldelad använder inte schampo, hon tvättar istället håret med balsam enligt Balsammetoden, med väl utvalda produkter utan parabener och silikoner såklart, eller med bikarbonat och äppelcidervinäger. Hon gör sitt egna (oumbärliga) c-vitaminserum, hon rengör ansiktet med olja, hon återfuktar med olja, hon tvättar aldrig med intimtvål, utan istället med – you guessed it – olja.
De få kommersiella produkter hon köper är nästan uteslutande ekologiska, eller åtminstone från Body Shop. Hon köper ekologisk mat så långt det bara är möjligt, såvida det inte transporterats på tok för långt. Hon äter nästan aldrig kött, och de få tillfällen hon gör det är det ekologiskt producerat.
Nästan allt utgår från tanken; är detta eko?

Men framförallt finner hon någon slags pervers njutning i att hela tiden försöka hitta sätt att leva ännu lite mer miljövänligt. Låt mig illustrera med ett exempel:
Sköljmedel har sedan länge varit en miljöbov som din mamma vid någon punkt i sin miljövänliga kamp helt sonika slutade kämpa emot, eftersom äpplelukt på rena lakan är något av en orgasmisk upplevelse för henne, och en som då på något sätt blir halvt försvarbar. Men sköljmedel är naturligtvis riktigt kasst för miljön, och efter hängiven research på nätet i jakt på ett vettigt alternativ hittade hon de spännande tvättnötterna, som tydligen ofta används tillsammans med eterisk olja.
Nötterna är bra för miljön när de odlas, inte fullt lika bra när det fraktas till Sverige från Indien, men återigen rätt jävla bra när de går kompostera efter använding. Om kombinationen nötter + olja funkar så har din morsa alltså inte bara bytt bort det ondskefulla sköljmedlet, utan även lyckats byta bort en allmänt accepterad miljöbov; tvättmedel.

W-i-n-n-i-n-g.

Detta innebär isåfall att hon avancerar till en högre nivå av eko-hippie, ett slags eko-proffs, och hon väntar med spänning på sin pokal, som såklart är tillverkad av 100% Fair Trade-hampa.

Jag blev inte sån här över natt. Det har skett stegvis, och av olika skäl. Vegetarian var jag i 10 år, men inte pga etiska skäl, utan för att jag bodde med min finaste vän E i några månader. Hon åt inte kött, och jag fick upp ögonen för vegetarisk kost. När jag sedan flyttade till eget kändes det konstigt, och lite äckligt, att plocka det där illrosa köttet som låg och blängde på mig i kyldisken på Ica. Istället började jag göra linsbiffar och hemmagjord hummus. Numera äter jag fisk, och emellanåt, mest för att din far tjuter av glädje när det händer, slinker det ner några bitar ekologiskt kött.

Anledningen till att jag nämner allt detta, mitt lilla sojakorvspad, är för att du såklart kommer sättas i tygblöjor, åtminstone till en början. Och om dessa inte är sköna för dig så vill jag att du i alla fall ska förstå varför jag känner att jag måste prova dem innan jag köper Pampers. Tygblöjor är liksom en del av det mamma-paketet du får.
Men oroa dig inte, om de på något sätt gör din lilla rumpa illa så lovar jag att frångå det som är ekologiskt mest försvarbart och välja enbart utifrån vad som är bäst för dig. Ditt välmående kommer före miljöns. Jag är eko-hippie, inte idiot.
Men du kan glömma plastleksaker från Kina.

30 mars, 20135 april, 2013

Barndomsvännerna och Falkenberg

Dansat ut låttexter som en komplett idiot på ett hygienartikelföretags-disco. Blivit skrubbad, bastad och inpackad i lera. Pratat om begynnelsen av ett liv, graviditet, livet, och döden, och direkt därefter avhandlat vilka nötter som är godast; macadami eller mandel. Och skrattat tills jag gråtit ett tjugotal gånger.

Dag ett börjar bra. Det är tisdag, jag har tagit ledigt, och jag sitter sömndrucken på tåget till Falkenberg där mina barndomsvänner väntar på perrongen. Det är nu jag inser att jag är på väg till ett spa-hotell utan bikini. Jag vet faktiskt inte hur man lyckas missa en så väsentlig sak, men så har jag ju nyligen också börjat säga fel på höger och vänster, så vem vet vad man kan förvänta sig utav mig nuförtiden.
Damerna möter upp mig, och vi löser bikini-problemet direkt. Jag hittar en som funkar på tredje försöket, för av alla skills som inte gynnas av att listas på ett CV är detta med att hitta underkläder en som jag har koll på. Stort grattis till mig.

Vi går för att äta något, och beställer vad som visar sig vara svin-äckliga sallader på det oförtjänt packade fiket ”Café På G”. Det är en dålig början på en verksamhet att välja det namnet, och en ännu sämre fortsättning att servera Caesar-sallad utan vare sig krutonger eller parmesan. Att placera sig i Falkenberg där konkurrensen verkar vara obefintlig var däremot genialiskt.
Men ingen dålig sallad kan kasta skuggor över vårt goda humör, för vi är på väg mot lyx på Strandbaden! Vi ringer hotellet för att se hur tidigt man kan checka in, men kvinnan i andra änden ställer sig frågande till vilken bokning vi avser. Det finns nämligen ingen i mitt namn.
Jag bokade redan i december, och har fått bekräftelsemail från er, så kolla igen, ber jag kvinnan. Men hon förklarar bara gång på gång att hon inte hittar den, och att de har konferens, och det är ganska fullt nu, allt för att öka min annalkande panik över att eventuellt inte ha något boende när jag nu står i Falkenberg, där det finns fuck-all att göra, med två barndomsvänner, och mellan oss tre, ett gäng uttagna semesterdagar.

Vi åker dit. Kvinnan i receptionen, som tyvärr är densamma som jag talade med på telefon, men tyvärr inte densamma som jag mailat gällande min bokning med, fortsätter på redan inslagna stig med att ge oss sämsta möjliga bemötande.
Istället för ett varmt välkomnande slänger hon fram en utskrift bestående av två korta mail, i vilka jag bl.a. frågar om jag kan få boka in ett visst datum. ”Du har ju aldrig fått någon bekräftelse”, säger hon anklagande och pekar på pappret. Jag förklarar att jag visst har fått det, men då jag har haft kontakt med två olika personer så syns det inte nödvändigtvis i just den korrespondensen som hon råkade hitta. ”Jag fick ett bekräftelsemail från Hampus”, namedroppar jag, för att validera min trovärdighet, eftersom jag nu hamnat i en obekväm position av att behöva försvara mig.
Kvinnan ler ett falskt leende. ”Ja, jag har i alla fall fått lösa det åt er nu. Ni har fått ett litet rum, eller (harkel), inte litet, ett rum med bäddsoffa, eftersom ni är tre.”

OK. Och förlåt så hemskt mycket för att jag ställde till så mycket besvär genom att boka drygt tre månader i förväg, och förlåt för att ni missade min bokning och nu var tvungna att ta hand oss ändå, och tusen tack för att du ser till att skuldbelägga mig som kund så att jag lär mig till nästa gång. Jag borde verkligen veta bättre.

Rummet var något av en en besvikelse, men mina vänner tvingade mig bortse från det, och påtalade vår stora balkong, eftermiddagssolen, och det faktum att man ändå inte tillbringar någon större tid på sitt hotellrum. Särskilt inte när det är fult som stryk.

Vi gjorde oss i ordning för spa-upplevelsen, som inleddes av ett glas mousserande, och efter bara några klunkar av det så hade jag lyckats glömma idioten i receptionen och lät mig svepas in i känslan av värme och lyx och badrock i frotté.
Resten av vistelsen var top notch, och varenda annan anställd utöver kvinnan i receptionen var helt fantastisk, framförallt den helt otroligt personliga servitrisen Angelina som gjorde vår middag till något utöver det vanliga.

T.o.m. konferensen blev en oväntad bonus. Det stora sällskapet åt middag samtidigt som oss, och de sjöng snapsvisa efter snapsvisa, på engelska och svenska, och när det var dags för en ny låt basunerade de ut detta i vad som lät som en mistlur över hela restaurangen. Jag hoppade till varenda gång.
Det bjöds även på fantastiskt dåligt framförd koreanska/japanska/kinesiska visor av en grupp asiater som inte kunde sjunga vidare bra, men som får A for effort, för det får man alltid när man sjunger på sitt modersmål i ett land där ingen förstår ett ord av texten.
Som final på aftonen hade man arrangerat ett riktigt dåligt dansgolv med en riktigt usel dj som spelade riktigt kassa låtar, och på dansgolvet kunde man bevittna riktigt pinsamma dansrörelser. Vi stod för de allra flesta av dessa moves.

DSCF3370

Mina barndomsvänner – som har fött två pojkar var – är märkligt eniga om att du, mitt lilla gryn, som inte ens är påbörjad annat än i tanken, är av kvinnligt kön. Om du kommer ut med snopp istället så ska du veta att jag inte lägger någon värdering i det. Enda fördelen med att istället anlända med snipa är att damerna kan få tillskriva sig själva en fantastiskt stark intuition, och känna euforin från att få uttala de gyllene orden:
”Jag sa ju det.”

Men tänk inte på det, mitt hjärta, anländ du med det kön som känns bäst. Din mamma och pappa kommer älska skiten ur dig oavsett.

Och efter en helgs noga övervägande; mandel är den bättre nöten.

22 mars, 20135 april, 2013

Åtgärdspaketet

Det har gått några veckor av märklig tomhet.
Den där deprimerande, och troligen deprimerade, tomheten. Jag känner inte mig vidare ledsen egentligen, förutom ledsamheten som uppstår från att man inte lyckas känna något. Morgon, och man ska jobba – inget. Jobbet går bra alternativt dåligt – inget. Dagen är över och man får gå hem – inget. Äter något vällagat och gott – inget. Ser en bra film – inget. Får höra från pojkvännen att man är fin/älskad/bäst – inget.
Och framförallt ingen övertygelse i det man lydigt replikerar gällande kärlek och förälskelse för honom.

Jag gick hos psykolog för ett tag sedan, och när jag gjorde det så lärde jag mig ett och annat av den underbare mannen som satt och lyssnade på det krångliga kaos som jag kallar liv. Jag fick verktyg för hur man undviker att dippa för långt, och tänkvärda tips på hur man hjälper sig själv må bättre, och undviker att alls börja må dåligt. Inget revolutionerande, utan snarare saker som är så självklara att man aldrig tänker dem, och i mitt fall, definitivt inte efterlever dem:

Aktivera dig – fyll ditt liv med händelser, även om det bara är en promenad. Allt är bättre än att slösurfa bort hela dagar.
Ät – se till att du får i dig näring så din stackars stackars hjärna orkar tänka något annat än negativa tankar.
Alkohol är INTE ett godkänt verktyg – inte heller insomningspiller eller ångestdämpande.
Man får, eller rentav ska, må dåligt ibland – om ett förhållande tar slut, om man bråkat hela natten med sin respektive, om man blivit av med jobbet. Då är det normalt att ha en period av att inte må FUCKING AWESOME, vilket innebär att man inte heller ska försöka dämpa de ”dåliga” känslorna man upplever.

Den sistnämnda var kanske den verkliga ögonöppnaren för mig, för det har jag nog aldrig tänkt; att man inte borde försöka bli av med, eller fly från, trista känslor. Att det finns ett värde i att må dåligt vid tillfälle. Att man rentav borde skapa utrymme för dem, á la Lyckofällan.
Tidigare i mitt liv när jag hade generell livsångest brukade jag gå och löpa, och min haka föll hela vägen till golvet, genom parketten och ner till golvet på våningen under när psykologen förklarade att det inte nödvändigtvis var bra.
Skulle träning inte vara 100% bra?! Naturliga endorfiner och alla hälsosamma fördelar från att röra på sig, utmattningen efter att ha sprungit milen, den (i bästa fall) ökade aptiten; menade han verkligen att detta inte var den moderna människans absolut överlägsna panacea? För det hade jag alltid trott.
”Det beror på varför du går till gymmet och springer,” förklarade min pedagogiska friend-by-the-hour. ”Gör du det för att du är sugen på att röra på dig, eller för att du tror att du mår bra av det, då är det bra. Men det är viktigt att skilja på att göra något för att må bra, och att göra något för att inte må dåligt.”

Nyhet för mig, kan jag meddela. Jag har nog alltid mer eller mindre likställt de två.

”Poängen är,” fortsatte han, ”att du inte gör det du gör för att fly från något obehagligt.”
Första gången han sa det här tyckte jag han klöv atomer, men ju mer vi pratade om det, desto mer logiskt lät det. Att eftersträva sundhet istället för att fly från ångest eller nedstämdhet. För varför är jag nedstämd? Det kanske jag inte får ordning på om jag bara gör något som distraherar mig från den känslan så snart den dyker upp.
Och när han frågade om den negativa känslan brukade hålla sig borta särskilt länge med min metod kom minnena från min helpanka sommar i New York tillbaka, sommaren när jag utnyttjade prova-på-erbjudanden i Äpplets alla finare gym, och hela mitt liv till slut handlade om att löpa, eftersom detta var min ”lösning” på depressionen som jag egentligen befann mig i. Jag rasade i vikt och fattade det inte själv förrän kompisen vars soffa jag slaggade på med vänlig övertydlighet förklarade att jag såg ut som om jag hade anorexia. Jag hade varit så fokuserad på att träna träna träna tills jag kunde springa en mile på 5 minuter, men när hon sa det här var jag bara nere på 5:32 som bästa tid, och kostnaden av att försöka komma hela vägen ner verkade plötsligt inte värd det. Insikten av att mina revben syntes genom en t-shirt och att detta faktiskt inte var normalt fick mig äntligen att sluta träna som besatt, vilket kanske räddade mig.
Ingen depression i världen blir bättre av extrem undervikt.

Så, mitt lilla opåbörjade hjärtegryn, även om jag är en aningens fucked up ibland så är jag ändå bättre rustad för livet nu än jag någonsin varit tidigare.

Men en fråga kvarstår; var fan är min mens?

20 mars, 20135 april, 2013

Rond 1

Ingen mens, men ändå bara ett streck på gravtestet.
På bägge faktiskt. Din pappa, vanligtvis en apokalyptiskt pessimistisk människa, insisterade på att jag tog ett test till när det gått ytterligare en vecka utan mens efter första testet. Han hänvisade till att testen bara är 99% säkra, det lilla gullefjunet.Vad fan mensen gör borta så här länge förblir en gåta, men en kvalificerad gissning säger mig att det är kroppens omställning från att ha haft kopparspiral i flera år, till att plötsligt inte ha det. Det känns mer sannolikt än en graviditet som är så hemlig att två tester inte kan detektera den.

Either way. Det vore ju onekligen trevligt om den dök upp någon gång så man kan börja räkna på när det ska knullas för jämnan igen.

Pappa och jag erfar just nu en ovälkommen, om ändå mjuk övningsperiod i att inte få sova om nätterna, tack vare Katten. Instängd dygnet runt på mina 39 kvadratmeter utan möjlighet att någonsin vara utomhus och springa av sig får hon extremt dampiga ryck om nätterna. Hon rusar från köket in i vardagsrummet och vidare in i sovrummet, hoppar upp på sängen och gör ett par höga skutt där, ner på golvet igen och in i vardagsrummet där hon tar ett varv i soffan, klöser lite på ena armstödet, och så vidare. Jamandet och det ständiga krafsandet i kattlådan är ju bara bonusar.

Ännu en anledning att se fram emot tills huset är färdigrenoverat.

Hus, alltså.
Din mamma, den lilla skitungen som inte kunde få nog av att resa till nya världsdelar helt ensam bara för att se hur väl man klarade sig. Din mamma som har bott i en dunge utanför Flagstaff, AZ, med bara en filt och stjärnorna ovanför sig. Din mamma som rev ut sätena på en skruttig Ford Club Wagon och byggde ett sovrum och bodde där en sommar i Santa Cruz, CA. Din mamma som förlitat sig på medmänniskors välvilja och godhet i flera månaders kringflackande i Sydney, där en soffa betraktades som lyx. Din mamma som couchsurfat boende varje natt på sin solitary roadtrip från Phoenix till New York, förutom natten då hon sov i bilen utanför ett Marriott Hotel för att sedan strosa in och låtsas att hon var gäst där så att hon kunde åtnjuta deras complimentary breakfast.
Och din mamma, som alltid sett till att bo så nära stadskärnan som möjligt, för friheten, möjligheterna, pulsen och närheten till allt man kan behöva.
Den lilla skitungen ska nu flytta till ett hus nere vid den skånska havskusten, med utsikt över vår vackra Öresundsbro, med en liten trädgård och kanske en grönsaksrabatt och örtodling och hängmatta. Och värmepanna som kan gå sönder och takrännor som måste rensas och staket som måste repareras och garage som måste målas och gräsmatta som måste klippas och löv som måste krattas och postlåda som måste tömmas.
Från min bostadsrätt på 39 kvm i stan, till detta.

Det kan fan bli hur bra som helst.

6 mars, 20135 april, 2013

Presentation; del två. Och förlåt.

Då har det blivit dags att släppa första jobbiga bomben för dig:
Din mamma är något labil. Sorry.
Inte helt åt helvete alltså, hon är relativt funktionell, men den där funktionaliteten går lite i vågor. Oftast är hon ganska bra, ibland är hon rentav riktigt grym. Men ganska ofta skäms hon för sig själv och sin otillräcklighet i livets alla skeenden. Det vanligaste just nu är att hon skäms för att hon är så jävla långt ifrån den flickvän hon har för avsikt att vara, och hon skäms för att din underbara far ska behöva nöja sig med den partner hon orkar erbjuda honom. Hon skäms för att hon aldrig tar tag i något, och när hon väl tar tag i det så genomför hon det aldrig. Hon läser för fan inte ens ut de självhjälp-böcker hon skaffar.
Just skam är din mamma riktigt vass på. Hon är även bra på att skapa och bibehålla ångest, och att tänka alldeles för mycket på helt oväsentliga saker, och därigenom undvika att tänka på de som är väsentliga. Sömnlöshet är lite av en specialitet, likaså att ta ut sitt pissiga humör på de i hennes omgivning som minst förtjänar det, vilket spär på den där skammen jag nämnde tidigare.
And so it goes.
Man kan säga, rent generellt, att hon är fantastiskt dålig på att leva. Det är många tankar och rädslor som ständigt hindrar henne från att göra saker, och ofta när hon ändå lyckas göra dem, så hindrar tankarna henne från att uppskatta dem. Lediga dagar skapar oro och stress, eftersom de hade kunnat fyllas med värde, vilket hon alltid är orolig att hon inte kommer lyckas med. Och som alla vet; när man fokuserar på hur mycket åt helvete något kan gå, så går det ganska ofta just dit.

Jag har några gånger funderat på om din morsa är manodepressiv. När det är bra är det ofta så J-Ä-V-L-A bra, och när hon sedan halkar ner från den känslan halkar hon alldeles för långt och har väldigt svårt att ta sig upp. Men vad vet jag, det kanske är helt annorlunda att ha manodepression. Kanske är det bara sån här man är ibland, och alla etiketter och stämplar är hämmande och onödiga och helt jävla poänglösa.

Fan, jag är så himla ledsen att du fick en sån här mamma. Men även såna människor som jag måste väl få skaffa barn? Även om man vet att man är en omöjlig jävel måste man väl få fortplanta sig? Och du, om jag tycker att jag anstränger mig för din pappas skull så lovar jag att det inte är något jämfört med hur mycket jag kommer anstränga mig för dig. Jag är inte dum, jag förstår skillnaden på att råka hemfalla åt håglöshet och nedstämdhet i din fars sällskap, och att göra detsamma mot en liten oskyldig krabat vars hela existens hänger på ens beteende. Men vetskapen om min psykiska labilitet gör mig såklart rädd för dig. I den bästa av världar tvingar du mig skärpa mig, givet att jag kan skärpa mig ur situationen, men i den i sämsta av världar blir det du och jag och en förlossningsdepression. (Jag har givetvis läst en hel del om sådana också, då jag inser att jag är urtypen för någon som råkar ut för en.)

Så nu vet du. Även om det inte finns ett skit du kan göra åt det.
Den ende som kan göra något är jag, och helt ärligt känner jag ganska sällan någon som helst makt över de här humörsvängningarna. Så vi får bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Jag räknar inte med att du kommer fylla mitt liv med någon slags automatisk salighet som helt plöjer undan nedstämdheten, men jag tillåter ändå för möjligheten att saker kan bli bättre tack vare dig.
Kort sagt; vi får väl se hur det går.

19 februari, 201322 mars, 2015

2013, och jämställdhet har en bra bit kvar

Diskussion numero 42 om hushållsarbete och delat ansvar har just ägt rum.
Den gick bättre än nummer 40 och 41.
Min klagan är fortfarande densamma, för situationen är oförändrad; jag ansvarar för allt. Missar jag något så missas det helt enkelt. Håller inte jag koll på att vi inte har något kaffe så har ingen annan koll på det heller, minns inte jag att vi behöver tvättmedel så förblir vi utan. Men din pappa har ganska bra koll på när hans snus är slut.

Kanske förklarade jag det bättre den här gången. Kanske trillade en polett ner lite hårdare nu när jag sa att det inte finns något utrymme för mig att vara den flickvän jag vill vara, för jag är så jävla upptagen med att vara hans förälder. Och att det fan inte är rättvist.
Kanske blir det också lättare när han faktiskt ärligt medger att ok, han har inte gjort något för att bli bättre, han har inte försökt ändra på någontin, och ok, det är inte rimligt att förvänta sig att saker ska förändras om man bara fortsätter göra som man alltid gjort.

Jag är otålig med detta, för jag har inte råd att vara överseende längre. Om jag blir gravid nästa månad så vill jag gärna veta att det inte kommer bli ett extra heltidsjobb för mig, själv. Jag vill veta att han kommer finnas där och dela på allt med mig, och jag vill inte behöva förlita mig på miraklet att han plötsligt förvandlas till någon annan bara för att jag har klämt ut en bebis.
Och han ska inte “hjälpa till”, utan han ska göra sin goddamn del av vårt gemensamma liv, och våra gemensamma behov. Hjälper till gör man bara om man anser att det egentligen inte är ens ansvar. Jag avskyr när folk felanvänder det begreppet.
“Anton var så snäll, han hjälpte till med tvätten i fredags.”
Jaså. Hjälpte han till med att torka sin egna jävla röv också eller?
Såvida man inte har enats om att hon alltid tar tvätten, i utbyte mot att han gör något annat, så kan han väl inte hjälpa till med något som han är beroende av blir gjort?
Den här problematiken har funnits med alla män jag någonsin levt med, och det har aldrig aldrig aldrig aldrig varit ok, och det kommer aldrig aldrig aldrig aldrig bli det.
Så den största tjänsten jag kan göra mig själv, och jämställdhet, och faktiskt honom, det är att låta honom bli en man jag kan vara stolt över, och känna trygghet och stöd i. För det är det jag vill ha, och jag måste väl ändå anta att det är en sån man han vill vara.

Problemet är inte att man inte är perfekt. Problemet är när man inser att den imperfektionen går ut över någon annan och kostar någon annan tid och energi, och kanske rentav gör den andra personen ledsen, och man ändå inte försöker göra något åt det. Det är ett problem.
Men så gör inte min imperfekta partner. Han tar mig på allvar, och han börjar städa på en gång, som en direktlevererad ursäkt. Kanske finns det hopp för jämställdhet, trots allt.

15 februari, 20135 april, 2013

14 februari

Jag tänker mig att ett nykärt par firar Alla Hjärtans Dag. Din pappa tänker visst inte samma sak, det märker jag ganska snart.
Men jag är inte så traditionell i tanken att det måste vara han som står för trumpeterna, jag kan göra det.
Så jag spelade in ett fint meddelande på en app som läser upp skriven text, och den skulle din pappa få lyssna på när han vaknade. På nattduksbordet bredvid honom; lyxkaffe med skummad mjölk. Och i badrummet på hyllan framför spegeln bredvid ett tänt ljus stod ett fint kort.
Din pappa blir så glad för fina, kärleksfulla ord och handlingar, och jag kan ha svårt för att ge dem ibland, så jag tänkte passa på att verkligen maximera. Sedan, efter kaffet, skulle det bli fin brunch ute innan jobbet.
Men det slutar där det börjar. När jag väcker honom med kaffe på sängen och ska sätta in hörlurarna i öronen gnäller han, med en fantastiskt sur min: “Nej, inget högt nu…!”
Som att jag hade tänkt att köra Deftones på högsta volym rakt in i trumhinnan som present.
Jag blir besviken och går iväg, för jag är så ofantligt lätt-stött.
Han vaknar till lite mer och ber mig vänta, men jag är redan generad över att det blev ett sånt jävla fiasko så jag skiter i honom. Han skriker något trist åt mig, och jag går in i badrummet och blåser ut ljuset och tar bort kortet. Hejdå Valentines.
Ångrar mig efter en minut och ställer tillbaka kortet igen. När han går på toaletten senare hittar han det, och blir ångerfull. Men nu är jag redan sur, och så sabbar jag de första 5 timmarna av vår dag tillsammans för att han inte reagerade som jag hade väntat mig.
Mogen tjej.

Men han är ju inte dum i huvudet. Under dagen bokar han in en middag på en trevlig restaurang efter jobbet, och allt blir bra i slutändan.
Alla dessa olikheter, och alla dessa olika förväntningar.
Dagens läxa är att inte förvänta sig ett skit.
Och att inte väcka din pappa med att stoppa in hörlurar i öronen.

31 januari, 20135 april, 2013

Uttaget: försök två

Ett par veckor senare gick det bättre.
Fredag. Vi gick upp tidigt. Jag var sur och lite arg på pappa för att han inte hade ställt något alarm utan bara antagit att jag gjorde det (är det inte viktigt för honom?), sur för att han inte behandlade mig som en prinsessa genom att göra kaffe till mig, sur för att när han inte tar något ansvar för att saker blir av känns det ibland som att jag är den som gör och han hänkar på. Inte riktigt läge för mig att känna så i den här situationen. Jag tyckte att eftersom vi skulle göra våld på mitt underliv var det fan inte mer än rätt att jag iaf fick lite kaffe av mitt barns far! Men egentligen hade han såklart inte gjort något fel, mer än att vara morgontrött. Om det nu är ett brott. Men din pappa var förstående och snäll och väntade tålmodigt på att min surhet skulle lossna. Jag var tyvärr för nervös för att ta ansvar för mitt beteende, så han fick tysta, avskärmade jag.
Hon är ju charmig.

Men besöket hos barnmorskan visade sig vara världens minsta pärs. Först körde hon in den där plastiga ank-näbben i mig så hon kunde komma åt och peta lite, och sedan gick det så här:
“Ta ett djupt andetag…. sådär.” Jag kände ett litet stick inuti mig och förberedde mig på smärta.
Men verktygen i min fitta försvann, och barnmorskan viftade med min lilla spiral så jag kunde se att operationen redan var avklarad.
Fullt rimligt att jag hade oroat mig för den här stunden i flera veckor med tanke på att jag knappt märkte när hon tog ut den.
“Tänk nu på att du är fertil direkt, inte som med p-piller liksom. Så efter din mens om ett par dagar så kan du faktiskt bli gravid.”

Det ska jag tänka på.
Det ska jag tänka på medan jag inte tänker mer på kollegan och hans tjej.
Och barnet som bara dog. Medan jag inte tänker på barnet som bara dog. För det ska jag inte tänka på.
Jag ska inte tänka på hur det känns att ha kånkat runt på en stor mage och oroat sig och läst på och köpt grejer och förberett ett helt hem i väntan på en liten, värnlös bebis. Jag ska inte tänka på känslan efter en förlossning som inte alls gick som den man hade försökt vara beredd på. Och jag ska absolut inte tänka på hur det känns att efter allt detta inte få ha sitt barn i mer än ett dygn. Det barnet som allt handlat om det senaste halvåret.
Det ska jag inte tänka på. Jag ska bara tänka på att jag kan bli gravid nu, och att detta således kan hända mig.