Författare: conhumdrum

Igår var vi alltså hos MVC för första gången.
Det är ju såklart väldigt spännande att få gå till någon slags hälsomottagning med anledningen att man är gravid, det hjälper skallen att fatta lite grann.
Sambon såg också fram emot mötet mycket, han var glad och tyckte det skulle bli roligt och lite spännande.

Det började rätt dåligt. Vi kom till mottagningen ganska exakt 15:00 som var vår tid, men när man klev in fick man använda sin intuition gällande vad man skulle göra. Det fanns kölappar, men vi hade ju bokat tid? Ingen skylt om var receptionen kunde finnas. Rakt fram fanns bara en soffa och så fortsatte lokalen till höger och vänster. Vi kikade lite för att se om vi kunde hitta några skyltar som hintade om var man skulle ta vägen, men det fanns inte, och ingen personal heller. Till slut förbarmade sig en kvinna i soffan över oss och pekade in mot ett rum och sa ”receptionen är där”.
Därinne stod en kvinna böjd över ett skrivbord och talade i telefon, och henne ville man ju inte störa, så man stod lite tafatt mitt i gången och försökte bedöma om det fanns plats för oss i soffan, men det gjorde det inte, och inga andra sittplatser heller, så där stod vi. Som ett par idioter.
Till slut kom en sköterska fram och frågade om jag var Lisa, men det var jag ju inte, utan det var den vänliga själen i soffan som hette så. Men när de reste sig fick vi i alla fall någonstans att sitta.

Kvart över tre kom vår barnmorska ut, sa något på danska om att hon var lite sen men att vi kunde gå ner till rummet längst ner så skulle hon bara ordna något ohörbart.
Det gjorde vi, och någon minut senare kom hon och hälsade ordentligt.
Hon skulle bara starta om datorn, sa hon, och så reste hon sig jäktad upp och hämtade lite broschyrer och sånt som vi kunde få så länge. Sedan tittade hon i ett papper och sa mitt namn lite prövande. Jag bekräftade att hon hade rätt personer framför sig.

”Har ni varit gravida innan?” Nej, första gången.
Här kan jag medge att jag räknade med något slags ’grattis!’, ’vad kul!’ eller något i den stilen, men hon höll sitt pokerfejs, som mest bestod av ett stressat leende.
Hon frågade om vi hade haft problem att bli gravida och vi medgav att vi hade slutat ha oskyddat sex för nästan två år sedan, och sedan vänt oss till RMC, men inte heller nu orkade hon säga något gratulerande. Det kan hända att jag är överdrivet krävande på den här punkten då jag jobbar med kundservice och därmed har högre krav på service när jag själv är kund/patient, men helt bort-charmad blev man i alla fall inte av den här danska barnmorskan.

Sedan malde hon på som om hon var sen till tåget. Ur mundiarrén kom all information som vi skulle hinna med, ibland lite svår att förstå pga hennes danska, och när hon gav mig klamydia-hemtestet och supersnabbt förklarade hur man skulle göra kändes det närmast som en parodi. Hade jag aldrig tidigare i mitt liv tagit ett hade jag nog inte hängt med, men nu kände jag lyckligtvis igen proceduren så hennes speedade genomgång tjänade mest som en refresher.

So far, dock, i ett tillfälligt hysteriskt optimistiskt sinnelag, hade jag kunnat vara förlåtande och helt enkelt se henne som väldigt, väldigt effektiv. Kanske inte bästa egenskapen för en barnmorska, men ändå.
Men det som inte gick att komma över var att för varje sak hon berättade så vände hon sig bara till mig. Det handlade bara om vad JAG skulle göra, vad JAG skulle tänka på, hur många gånger hon och JAG skulle träffas, medan min sambo satt bredvid som en överbliven rekvisita. Hon tittade knappt på honom, än mindre involverade honom. Jag ville säga ”du, det här är liksom killen vars sperma fastnade i mitt ägg, och han kommer bli världens bästa pappa, så du får gärna tala till oss båda”, men jag litar inte riktigt på mig själv med alla dessa hormoner. Jag menar, jag grät till SVT’s program om Laleh i morse.
Så jag höll flabben.

Men när vi var färdiga hade hon tilltalat honom tre gånger, och nog bevärdigat honom med lika många blickar, och jag såg på honom att han var mycket mindre glad än innan mötet. I hissen därifrån avslöjade han att vi kände precis samma sak om mötet, och vi bestämde att vi skulle be att få byta barnmorska.

Men nog om tråkigheter!
Jag köpte boken ”Ett Barn Blir Till” av Lennart Nilsson för ett par dagar sedan.
Det kändes inte mer än rätt när min blogg heter som den heter från just den boken.
För mig har den nostalgiskt värde, då vi hade den hemma när jag växte upp, men jag rekommenderar den till alla som är i begynnande graviditet, för det är väldigt vackra foton som skapar mycket mer känsla än de tecknade bilder på planscherna hos MVC.
Med svart bakgrund och fina färger ser det riktigt mysigt ut för embryot/fostret där hen ligger och gottar sig i våra magar.

Idag bjuder jag även på ett recept på en riktigt göttig ärtpesto, och en god hemmagjord granola. Jag gjorde dundertabben att blanda i russinen direkt i müslin, gör inte den missen är ni snälla. Ni får isåfall antingen en riktigt äcklig granola, eller världens petigaste jobb med att pilla ut skiten ur müslin. Så lägg i russinen EFTERÅT om ni inte älskar att äta kol.

Pergotime åts, Pergotime verkade, Pergotime sabbade.
Ett hormonpillers variant av ”jag kom, jag såg, jag segrade”, kan man säga.

Efter fem dagars knaprande fick jag komma och hälsa på för att en gynekolog skulle få köra in sin lightsaber i mig och röra runt lite, med förhoppningen att hen skulle säga ”du har en lagom stor och väldigt fin äggblåsa som precis är på väg att ovuleras, och allt annat ser också skitbra ut, så hem och ligg med er nu!”
Så här lät det istället:
”Slemhinnan ser fin ut.” Rörelse över till andra sidan av min insida, där man ser ett stort svart moln. ”Du har en cysta.” Tystnad i 45 sekunder medan hon betraktar skärmen.

Hej läkare och sköterskor och alla andra inom sjukvården! Man kan inte säga så och sedan pausa. Jag saknar den nödvändiga utbildningen för att inte bli orolig, jag vet inte vad det betyder, för den enda gången jag hör ordet ”cysta” i min vardag så föregår den meningen ”och sedan blev det en massa cellgiftsbehandling”, vilket följs upp av antingen ”men det gick bra” eller ”begravningen är på fredag”.
Vi vanliga medborgare hör sällan om cystor som inte har att göra med cancer, och det kan vara bra att tänka på när man lite casually droppar just det ordet under en undersökning.
(Det påminner mig om när jag testade mig för klamydia, varpå man såklart slängde in ett test av hiv också, och sköterskan ringer upp en med svaren, och hon säger: ”Du hade negativt på klamydian…. Men hiv-testet…. (paus och tangetbordsknipper)… Ja det var också negativt!”)

Hursomhelst så frågar jag till slut vad det innebär, det där om att jag har en cysta, och hon replikerar ”ja det är ju inte cancer, på vanlig svenska!”, lite lagom dumförklarande.
”Nähä, nä såklart, heh….”
Men helt great var det ju inte att den låg där och chillade, så vi skulle INTE hem och sexa, det var inte alls önskvärt att påbörja en graviditet. Däremot skulle jag återvända några dagar senare, och så skulle man se om den hade försvunnit. Någon läcker äggblåsa av önskvärd storlek fanns där ju inte heller, så det var lika bra det, tyckte hon.
När jag frågade var den kan ha kommit ifrån så sa hon att man kunde få cystor av Pergotime, om man hade riktig otur. Som jag då. Såklart.

Så jag återvände i måndags, med sambo den här gången, och fick en ny gynekolog. Det är den fjärde på fyra besök, vilket jag inte tycker känns skitbra. För då ställs ju massa frågor till mig gällande vad som sades förra gången och vilka åtgärder man har planerat, och helt ärligt, det är ju inte jag som vet bäst här. UPPENBARLIGEN. Jag vet ju för fan inte ens att en cysta inte behöver betyda cancer, silly me.
Dessutom var denne gynekolog man, vilket jag inte hade några elaka antaganden om. Men det var ju innan han hade undersökt mig. Nu kan jag konstatera att han var för hårdhänt, och uppenbart ovetandes om hur det är att ha en fitta. Möjligen har han aldrig haft heterosex heller, vilket medför att han inte har kunnat få några ledtrådar om hur en vagina fungerar.

Så då är utsikterna rätt sabbade två månader framöver. Vi ska inte bli gravida nu, och nästa cykel är för tidigt, så som tidigast efter ytterligare en månad, och då måste jag väl äta Pergobajset igen. Sabla skit.

Men skit i det! Jag bakar surdegsbröd, uppfinner nya varianter av sköljmedel, och pillar allmänt vidare här hemma, och för att klara en vinter utan sol eller glada besked så har jag och sambon bokat in en resa till Thailand i mitten av november.
Ha! Där fick du, Pergotime.

”Jättefina ägg. Där ser du slemhinnan, den är tjock och fin, ser jättebra ut.”

Det är något magiskt över att få beröm för något man absolut inte bidragit till, som t.ex. hur ens inre organ ser ut. Mina är tydligen AS-HETA, de är verkligen runway models as far as livmoders-jox ska se ut. All the junk in the right place, etc.
Likaså gubbens. Bra skit alltså, inget att klaga på direkt.

Men vi blir ju inte preggo ändå, och jag och barnmorskan luskade snabbt ut att min oförutsägbara ägglossning kan vara del av problemet, även om de inte tycker att man ska lägga för mycket tankekraft på när man har den. ”Ni ska sexa 2-3 gånger i veckan mellan menserna, bry er inte om att pricka ägglossningen.”
Det är ju lätt att säga, men lite klurigare att göra med motsatta scheman vissa dagar, för att inte nämna den vardagliga tröttheten som kanske inte direkt bidrar till att man blir pilsk nog att alltid orka knulla 3 gånger i veckan. Men de har ju såklart en poäng, utan ligg blir man ju aldrig preggo. Som flickan sa. Eller va?

Men för att ändå se till att ägglossning sker, och för att motsäga sig själva lite, så fick jag utskrivet hormontabletter (oh, fuck) som jag ska ta 5 dagar i sträck med start tredje dagen av mensen. ”Sedan ska du komma in och få bekräftat att tabletterna har fått igång din ägglossning, och sedan ska ni sexa.” Alltså ska vi manipulera igång den där ägglossningen som de inte tyckte att vi skulle fästa så stor betydelse vid.
Jag som hatar hormoner och bara har tagit p-piller en enda (suicidal) månad i hela mitt liv skälver lite vid tanken. Jag minns liksom uttryckligen att jag inte blev vidare KÅT av att vilja ta livet av mig. Men förhoppningsvis är det helt andra piller, med helt andra biverkningar.

Ett hett tips till alla som överhuvudtaget ens avlägset funderar på att börja försöka sig på babymaking med sin partner, folkbokför er på samma adress NU.
Jag och min dude är fortfarande ett år ifrån att vara berättigade till någon annan hjälp än de här sabla hormontabletterna, av den enkla anledningen att vi var skrivna på olika adresser i typ ett år innan vi bägge flyttade in i hans (numera vårt) hus, och för att kunna få hjälp så måste man ha varit skrivna på samma folkbokföringsadress i minst två år. Så skit samma hur länge ni varit tillsammans, de räknar från när man skrev sig på samma adress.

Och i övrigt:

Dagens fynd: den här playlisten på Spottan:
Kvinnor att ha koll på 2014

Gårdagens prestation: jag och sambon fick plötsligt tummen ur och borrade upparmeringsnätet i köket, bara sådär. Ibland är vi tamigfan världens bästa team, och då kan resultatet se ut ungefär som till vänster här.